Aftonbladet – 18 december 1844, sida 2

FR un qväfdes inom kort af en helt annan känsla, en känsla af beundran, af häpnad öfver Försynens underbara skickelser, så mycket underhbarare, som de medel den osynliga makten använder till sina indamåls uppfyllande, ofta äro för våra ögon de minsta och obetydligaste. . . Jag fyller i dag mitt femtiondefemt oe år, mina änner. — Om jag ej har berusat mig med alla ilvets fröjder, så har jag åtminstone simuakat några at dem, och jag tillstår uppriktigt att, alltsedan ag återvände från Nolre-Dames bron, med föresats att lefva, hafva mina tankar om sjelfmord alldeles icke förändrats.... Jag tänker alltid att lifvet är en god sak och att det väl lönar den möda man gör sig, då man söker alt bevara och förljufva det.. Och nu, mina vänner, har jag slutat historien om mitt ljusa hårstrå .... Det är det som hindrade mig att vid tjugufem års ålder afbryta en onyttig bana. Om jag nu för tiden är rik nog atl kunna göra godt, om jag är högaktad, hedrad, till och med namnkunnig .... och on, slutligen, — hvilket är bäst af allt, jag i detta ögonblick ir omgilven af sanna och uppriktiga vänner — så har jag ett hårstrå att tacka för allt detta --Ett hårstrå — af madame Pingot. N Skall jag nu af min berättelse tillämpa nagon moral, liksom Esopus, hvars kropp var Sa vanskaplig, men hvars förstånd var så ljust? — Hr doktor! moralen ligger Ju i sjollva er berättelse ...? Men, den kan icke vara slut ännu. — Nej, hr doktor! — Ni talar ej om er ed. ov. Ni har varit otacksam mot madame Pingot. — Visst icke. Jag gal henne en iska ber tydlig årlig pension, så länge hon lefde. — Och ert löfte att gifta er med den sköna damen med det blonda håret? s — Det slapp jag uppfylla, svarade doktorn, skrattande. Först och främst var madame Pingot icke vacker... och för det andra — var hon: oi ft.