Aftonbladet – 18 december 1844, sida 1

min tillkommande lycka .. .. jag skall söka hopa omkring mig allt materiellt godt, tillika med själens ädlaste fjutningar, — jag skall bli rik, ärad, älskads——E det jag gagnar mina likar, skall jag förvärfva mig deras förtroende och aktning, tillika med mitt eget samvetes bifall. — När jag hunnit till den högsta grad af lycksalighet, som detta lif kan skänka, — då förs! är tiden inne att bortkasta det, i fall det ännu då skulle synas mig osmakligt och odrägliet. Då först blifver mitt sjelfmord: en förnuftig och logisk handling. Dessa betraktelser ingåfvo mig mod, att afstå från min fat!ade ohyggliga föresats af dränkning. Jag säger med, mina vänners och de: är icke af en slump söm jag uttalar detta ord. Det finns, uti vår fåfänga menniskonatur, en: dålig bäfstång för egenkärleken, ett slags förtrolig mensklig känsla, som förmår oss att ända till slutet framhärda i en brottslig föresate, äfven sedan vi hbafva känt att den var brottslig, — och det af intet annat skäl än att vi gifvit oss sjelfva det löftet att fullborda den. Men med mig var det annorlunda; — jag har ju redan sagt er, att min talisman gjorde underverk. Allt efter som ofvan beskrifne tankar rullade sig 1 mitt stackars hufvud, som nyss varit så tokigt, lindade jag omkring mitt liilfinger det vackra blonda hårstråt, hvilket blänkte der som-en guldring; och aflägsnande mig med stora steg från Notre-Pames-bron, kom jag snart åter till min bostad på gatan des Trouvaires, I det jag åter salie foten inom dörren af min vindskammare, erfor jag precist :amma känsla af ljuf rörelse, som man, efter en I gre tds frånvaro, erfar vid återseendet af ett ställe, som blifvit en kärt genom minnen af lycka cci glädje. — Och likväl bade ju detta usla rum endast varit vittne till m:tt djupa elände och min tärande sorg. Men, i följt af d2 intryck jag nyss erfarit, innehöllo alla des:a plågor och qval likväl ett väsendlligt godt: — lifvet.