Aftonbladet – 18 december 1844, sida 1

händerna stoppade jag in i båda fickorna. Min steg styrdes mot Notre-Dames-bron. Strömmen är det enda medel till sjellmor man kan förskaffa sig gratis, ty vattnet rinne ju för alla, säger ordspråket. Alla andra döds sätt skulle ha varit en lyx för mig ... rep, kol krut och kulor — allt sådant öfversteg min: penningetillgångar. Jag anlände till bron, jag lutade mig öfvel ledstången och mätte med nyfiken blick höjder af det språng jag hade att taga. Seinen fram: förde några isskorpor, hvilka krossades mot bro pelarne. Några dagdrifvare, som sågo mig sti der och titta, stannade äfven och tittade, tillika med mig, ner i vattnet. Af fruktan att få undsältnihg, ville jag vänta tills folket skingrat sig Jag stödde mig således mot ledstången och ladd armarna i kors, full af den grymmaste otålighet Under det jag stod i denna ställning, föll mir blick händelsevis på min venstra rockärm oci jag varseblef der ett hårstrå . . . . Jag tog det för att kasta bort det, men medan jag höll de mellan fingrarne, tvekade jag att öfverlemna de åt vinden, som snart skulle föra det i vattnet Det var ett vackert, långt, silkeslent hårstrå, a en alldeles egen färg, närmande sig litet till der gula, aldrig så litet på rödt stötande firg, som målarne vilja tillägga den första qvinnan. I hela dess längd beskref det en mångdubbel cirkel, ulvisande alt det fallit ur en lock, omsorgsfullt krusad af tången. Finheten af detta hårstrå, jemte dess näpna behagsjuka tycktes utvisa, ait det tillhört en ung och vacker qvinna. Mina fysiologiska kunskaper gåfvo mig vid henden, i det jag allt mer och mer betraktade bhbårstråt, många icke just så ofelbara omständigheter, men likväl ganska sannolika och för vetenskapen antagliga. Således slutade jag, af dess förg och böjlighet, till ett nervöst och sanguiniskt temperament, och analogt dermed, ett hvitt, fast och sidenglatt skinn, en hy, sammansatt af ungdomens