Aftonbladet – 18 december 1844, sida 1

... Jo — inte är hon sjuk, men hennes hund hennes Azor. — Och hon vill tala vid mig? — Det är icke hon som vill det, utan det är jag, som har gifvit henne förslag på er . . . Jag är säker att hon skulle betala er ganska hederligt, om ni kunde bota hennes sjuka hund, hennes älskade Azor . .. Ett otäckt djur för öfrigt, ett gement, odresseradt kreatur, som jag gerna skulle se dö genast . . . Men det är af medlidande med er, herr doktor . . . ni behöfver så väl några kunder. Om jag hade varit vid mitt vanliga lynne, så hade jag troligen kastat madam Pingot ut genom dörren; men nu gjorde jag ingenting annat än att hjertligt skratta åt hennes oskyldiga ovett, hvarefter jag lofvade att dagen derpå besöka den fyrbenta patienten. — I morgon, sade hon, i morgon! Allting skall ni göra i morgon. Ni måtte ha fasligt med uträttningar i dag, om jag får vara nyfiken. — Jag har endast en affär, min kära madam, svarade jag; men denna enda är tillräckligt vigtig, för att afhålla mig från att tänka på någon annan, tillade jag, skrattande. — Nå nå, nå nål så mycket bättre, sade gumman, som tolkade på sitt sätt min visade glädje . Jag tycker det ser ut, som det började gå för herrp, och det gör mig glädje. Jag afskedade madam Pingot och klädde mig sedan, mycket lugnt, hvarefter jag gick ut, utan alt på mitt hord qvarlemna det aldra ringaste klagoqväde eller den kortaste vers, i form af srafskrift . . . Jag tyckte att lifvet förtjenade icke ens den aldra minsta tanke af saknad. . Madam Pinget hade sagt sannt angående väderleken: det var kallt, mycket kallt. Jag skakade och kuttrade i mina tunna kläder, luggslitna af borstning. Jag egde hvarken handskar eller kappa. Min rock knäppte jag igen ända upp ill halsen, för alt icke frysa om bröstet, och