nämnda promemorian, sökt att lösa det dubbl problemet, att: bevara bankens soliditet och lem na en ökad hjelp åt de lånebehöfvande,. förnäm ligast genom den utvägen, att vissa delar!af ban kens lånerörelse, hvaribland bankodiskontens ut gör den största delen, skulle emottagas och för valtas af riksgäldskontoret, som i utbyte mot d fordringar det härigenom erhöll, skulle lemn banken räntebärande obligationer. Härigenon skulle banken på samma Igång blifva i tillfälle att medelst försäljning af dessa obligationer, nä behofvet så fordrade, alltid hålla sin metallisk: kassa i det skick, att banken kunde honorera si na förbindelser, och tillika kunna, såsom mar kallar det, öka bankens grundfond, och i följe deraf öka sedelstocken med några millioner. I sjelfva verket finner man Jikväl, att detta skulle inveckla banken och staten med hvarandra än mer än de nu äro det, då operationer icke innebär något annat, än att staten skullc ikläda sig en del af ansvaret för de enskildes skulder till banken och godtgöra sig genom dennes fordringar -hos de enskilde. Serskildt har redan förut af andra blifvit anmärkt, att i händelse dessa obligationer behöfde försäljas på utländsk ort, för att skaffa silfver, så kunde derigenom en utländsk skuldsättning efterhand uppstå, utom det, att en sådan försäljning utomlands ej kunde skeutan förlust, så framt ej banken hade något serskildt ombud, som på den utländska vexelplatsen besörjde räntornas betalande. Utom detta måste det bemärkas, att Utskottet föreslagit att öka bankens låneoperationer i en riktning, der dess fordringar blifva mest fastlåsta, nemligen på lån å fastigheter med endast två procents årlig utbetalning, och att banken och staten framdeles skulle, om Utsköttets förslag antages, blifva sammanknutna med hypotheksföreningar och privatbanker, på ett sätt, som visar att man icke lagt tillräcklig vigt på, utan snarare förbisett, att sådana inrättningar hvarken äro mer eller mindre än: erskilda företag, som egentligen böra röra och hjelpa sig med sin enskilda kredit, samt att den yttersta varsamhet fordras vid inblandningen af deras och statens affärer. För att göra detta sednare tydligt, måste vi, ehuru det åter utgör en afvikelse inpå det theoretiska området, erinra om hvad dessa inrättningar egentligen äro. I afseende på privatbankerna är detta redan tillräckligt bestämdt genom den här ofvan gifna definitioren på banker i allmänhet. Hvad är åter en hypotheksinrättning? Det är en förening al ett större eller mindre antal jordegare, som ingå gemensam borgen för hvarandra, för att skaffa hvar och en ett rörelsckapital eHer penningetillgång. Hvarje medlem lemnar sin förskrifning att betala till föreningen en viss summa penningar, i förhållande till egendomens uppskattningsvärde, och för hvilken . sjelfva egendomen utgsör en underpant, och erhåller i utbyte derför föreningens gemensamma förbindelse å en lika summa. Ändamålet med detta utbyte är, att föreningens obligationer genom den större kredit de ega än den enskildes, äfven skola vara lättare användbara såsom liqvider i allmänna rörelsen. Detta är det första stadium. Men då dessa förbindelser vanligen äro utställda på längre lider, så uppnås icke ändamålet fullständigt, och förbindelserna skulle icke kunna kursera, det vill säga säljas eller utbytas mot kontant, utan att föreningen erhåller understöd genom ett större lån .mot mer eller mindre billiga vilkor, hvilket då kan Jemnas antingen direkt i stället för de nyssnämnde obligationerna eller på annat sätt blifva tillgängligt för deras innehafvare. Detta kan ske på flera sätt; men tillgår vanligen så, att föreningen tager ett utländskt lån, emedan det plägar fås mot lägre ränta; och att detta sedan år terbetalas i så små poster, att lånen likasom amortera sig sjelfva. Dessa lån äro således lika som bankens fastighetslån stående, och säkerheterpa kunna icke när som helst realiseras. I stället för. denna utväg föreslås uti den bekanta promemorian, att hypotheksföreningarne kulle få Icmna. sina. säkerheter till riksgäldskon-. oret, detta kontor skulle gifva sina obligationer iI utbyte, och dessa obligationer åter till ett visst pelopp kunnå, genom lemnadt kreditif i banken, ler invexlasemot kontanta penningar. Äfven denna operation ådagalägger att ifråga-l, arande. system kommer att inveckla staten med. let enskilda, på det sättet nemligen, att landetsly ord skuldsättes hos staten, och staten åter hoss anken. Sådant är i korthet hufvudsakliga inneållet af de projekterade finansplanerna, så vida f i rätt uppfattat dem. ; Utan att nu vilja påstå, att dessa planer skulle ara omöjliga att utföra, åtminstone till en börn, och utan att neka, alt de för många kunnas ara lockande, lär det lika litet bestridas, att deri sger sett icke ringa äfventyr, och man har alltså rst och främst skäl till den frågan: Finnes dåli tet annat och bättre medel att ordna och un-d ;rhjelpa penningerörelsen, än genom dessa mer2 i -Rågonsin vidtutseende åtgärder: har Utskottet ke haft andra och med en bankrörelses natur era äfverensstänrsmande utvägar att föreslå? Vid -besvarandet häraf bör, till undvikande af sk issförstånd; nämnas, att vi äro långt ifrån attgr andra alla Utskottets förslag: tvertom äro flere WW ribland ganska myttiga, t. ex. det företräde i re ränta, som Utskottet vill gifva åt vexelkonteringen, äfvensom enligt hvad det berätUtskottet i afseende på Handelsdiskontens slemente lärer komma att föreslå, att långifvaTh rr a JA 1 I