Aftonbladet – 14 december 1844, sida 2

Er kammare, der jag ostörd kunde slunga mina bittra sarkasmer mot hela verlden och förbanna den så mycket jag ville. Å Mina böcker voro längesedan sålda, äfvenledes mina tarfliga, ehuru vackra möbler. I deras ställe hade jag nu en usel, rankig tältsäng, ett omåladt bord och en stol. Detta var nog för mig; ty hädanefter ville jag ju vara ensam på jorden. Jag. tålde inga andra besök än det af portvakterskan, hyilken hvarje morgon kom och rörde upp mitt usla bolster, och jag hörde aldrig någon annan menniskoröst än denna kärings, hvilken var gammal, pratsjuk och stygg. I den humoristiska ställning, hvari jag befann mig, hörde jag med ett slags nöje kura hon förtalade och fördömde en hvar och sönderslet med tadlets udd alla de namn, som kalkade öfver hennes giftiga tunga. Deita lålmodiva åhörande, hvarvid madam Pingot alldeles icke var van, tillvann mig snart hela hennes bevågenhet, och liksom genom en tyst öfverenskommelse, fordrade hon af mig ingen annan lön för sitt besvär, än den artigheten att alLöra hennes sqvaller, förfal och lögner. Menniskan är skapad att lefva tillsammans med sina likar och det fullkomliga afsöndrandet från dem föder snart afsmak för lifvet. För mig iynnerhet, som bade studerat lifvet i hela des fysiska sammansätining , syntes dess mekaniska cxistens vå bräcklig, så usel, att tanken på dess uppsåtliga förstörande aldeles icke förskräckte mig. Klinikens analysering går hand i hand med metafysiken och de orimliga paradoxer, hvaraf många läkare betjena sig, för alt förneka själens tillvaro och dem jag hittills förkastat, började