Aftonbladet – 14 december 1844, sida 1

Jag, som nu talar härom, jag har genomgåt allt detta, mina vänner. — Låtom oss dock förstå hvarandra! ... . Jag stannade vid grafven: brädd . . . . Jag har ej den narraktigheten ati vilja gälla för en gengångare. — Jag är femtiofem år gammal och jag har, utan några mellanakter, genomlefvat detta dry. ga halfva sekel. Men hvad skulle ni väl säga om ni, finge veta hvad som böll mig tillbaka, då jag var på vägen ati från Notre-Damesbron kasta mig ned i strömmen, hvad som förmått mig att lefva ännu ij trettio år efter denna händelse, och hvad som är orsaken till att jag kan, i egen person, berätta er mitt sjelfmord. — Ack, tala, tala, herr doktor! — Nå väl, mina vänner, se hit! Doktorn öppnade det lilla guldlocket af. en ring, som han bar på venstra handens lillfinger, och frågade, skrattande: Hvad ser ni der? — Ingenting, sade de nyfikna och sågo flata ut. — Huru? — Se väl efter. — Det måste vara der. — Jo; jag tycker att jag ser ett hårstrå. — Det är just det. — Ett ljust bårstrå. — Alldeles. — Ett fruntimmershårstrå. — Ni har gissat rätt. — Huru, herr doktor; ett enda hårstrå? . ... — Har varit min räddare, orsaken till min ycka och min ryktbarhet. — Döm, om jag. har skäl att värdera detta hårstrå. Och den gamle: mannen igenslöt sorgfälligt ocket på sin ring, efter att hafva med yttersta kanten af läpparna vidrört sin dyrbara talisman.