Aftonbladet – 12 december 1844, sida 1

hennes läppar, en kall svett betäckte hennes panna, hennes knän darrade och hon nedföll afsvimmad. På en gång hördes ett förfärtugt buller. — — Ett parti af dessa skogens vilda krigare, tillhörande de kringstrykande stammar, som blifvit fördrifne från sin ursprungliga — fädernejord , och hvilka med ifver omfattade hvarje tillfälle att hämnas på sina eröfrare, — hade anfallit Lamberts hus. -— Eldgevärens dån, vildarnes förfärliga tjut, de mördade hvitas klagan, trängseln ibland en mängd män och qvinnor, som om hvarandra sökte undkomma de rasande lågor, hvilka redan härjade inom det antända huset, svärmar af kopparfirgade indianer, badande i blod uti lågornas sken — skulle kunna gifva ett begrepp om den fasansfulla förbistring, som skall råda i afzrunden när de fördörada störtas i brinnande eld. Förgälves sökte Lambert och hans folk att försvara sig. Indianerne hade upptäckt den repstege, som Henrik vid sin bortgång glömt att medtaga, klätirade derpå upp till Ifelenas rum och kommo derigenom in uti huset. Invånarne i Lewistown skyndade i mängd at undsätta sina landtvänner, men vid deras framkomst var Lamberts hus förvandladt tll en ask hög. — Helena var försvunnen, och man sökte förgäfves hennes lik ibland ruinerna. Den gamle Jacob förblef under några ögonblick uti en stum medvetslöshet: tankan på en förfärlig framtid bade påträngt sg hans inbillning. — För några ögonblick sedan bade han varit bygdens mäktigaste man, — och nu återstod af alla hans egodelar endast en askhög! — — Men minnet af hans tillbedda dotter, som utan tvifvel var i fara alt falla