Aftonbladet – 12 december 1844, sida 1

elt barbarernas offer, återgaf honom besinnin och styrka. Morris hade begifvit sig hem till sitt hus; di hastade Lambert att uppsöka honom. — ,Ach min vän Morris! sade Lambert, eder maka befin ner sig i Indianernes våld. Den, som i natt skull gjort eder sällskap i brudsängen, henne komme ofelbart snart någon hedning att trycka till sit sköte, om vi ej lyckas att rycka henne ur han klor; vill m följa mig? — Och Larubert, son redan påtagit jägarekläder, svängde med den hö gra handen en ofantlig knifj medan på hans ven stra axel hvilade en bössa. Hör ni) svarade Morris, att vara uppriktig så lönar det icke mödan att blottställa lifvet fö en flicka, som aldrig gaf mig ett godt öga. Nedrige! utropade Lambert. Ni älskade så ledes ingenting annat än min rikedom. Bof, ja; förbannar dig! Och sedan han sagt detta, spran; han emot den närbelägna skogen, ropande efte Henrik, den fattige och förut af honom föraktad garen. IV. BEFRIELSE OCH BELÖNING. Eu moln af gamar sväfvade i luften, panter röt ur ingången till sin håla, och den förfärlig ormen -upplyfte nu och då sitt hotande hufvud ifrå den ring han intagit på den gröna gräsmattan; oci hans likt elden glänsande ögon var det enda före mål som kunde skönjas genom skogens dystr mörker. — Hvad kunde också störa den olyck lige Lambert? Ensam midt i skogen, omgitvei af tusen faror, ingaf minnet af hans älskade dot ter förtviflan och raseri. i hans bjerta, och inte fanns mäktigt nog för att nedstämma hans mod