Aftonbladet – 11 december 1844, sida 3

— Hr kammarherren Lind af Hageby har be gärt rum i Aftonbladet för nedanstående, röran de en af honom väckt motion. Red. torde c behöfva närmare förklara, hvarföre den här med delas, utan att red. anser sig sjelf kunna tillägg något dervid: Med ledsnad, och torde hända med en hillig för undran, har jag erfarit utgången af den motion, ja; till rikets höglofl. Ständer vägat framföra angåendt pension för framlidne H. Exc. grefye Adlersparre enka. Denna pension ansåg jag vara en billig er känsla af fäderneslandet för dess förbindelser til den utmärkte, hädangångne mannen Georg Adler sparre; men jag bedrog mig; nuvarande StatsUtskot kände ej lika med mig; detta Utskott har afslagit mo tionen. Man anser ock med rätta 1809 års män hafva räd dat fäderneslandet från en öfverhängande fara; ma åberopar ofta 1809 års regeringsform såsom grund valen till rikets Iyckligare och mera oberoende da gar, och bland dem, som förnämligast bidragit til allt detta, var Gcorg Adlersparre, hvilkens minnq man likafullt ej vill hedra genom en lifstidspensior för dess efterlemnade enka. Utskottet har gifvit till skäl för sitt afslag, at! motionen icke upplyser, huruvida grefvinnan Adlersparre, sedan sistförflutna riksdag, kommit mera i behof af pension än hon då befann sig. Såsom motionär har jag aldrig betraktat saken från den sidan; det må vara härmed huru som helst, uttrycket får qvarstå för 4844 års StatsUtskotts räkning! Männe Georg Adlersparre dagtingade med sig, om det var för att vinna en belöning, som han gick till fäderneslandets frälsning? Månne han icke dervid lifvades endast af fosterlandskänslan och de mest ädla afsigter? Jag hade önskat, att Utskottet motsvarat detta ridderiiga handlingssätt, Utskottet har deremot, efter mitt förmenande, genom detta sitt utlåtande, så tydligt gifvit tillkänna, att. gjorda uppoifringar för fäderneslandet (äfven då, att hvad som i lifvet är kärast dervid sättes på spel) icke böra upp: muntras och belönas, så vida man icke bifogar prestbetyg att vara utfattig och bönfaller om en nådegäfva; förhållandet blir dä omvändt: pensionstagaren står då i skuld till fäderneslandet, Men denna tanka vågar jag dock hoppas ej skall delas af riksförsamlingen. Jag hade trott, att blotta minnet af hvad G. Ad lersparre gjort, ej skulle hafva fallit i förgätenhel efter ett-tredjedels århundrade, och ansåg det der före ej vara af nöden, att vidlyftigare orda i dett: ämne, än som skett i min motion; jag trodde mig blott behöfva i korthet nämna härom, öfvertygad at nationen skulle med värma omfatta tillfället, att få visa sin erkänsla. Men jag har fallit in i det nu mera vanliga misstaget, att: tro nationernas stor minnen äga annan plats än i läroböckerna och i hi