ur törerne sjelf tjensteman? och det t.o.m. både Gud och öfverhetens, en konglig hofpredikant, hvilker iikaså väl som Östgötherne sorterar under Missgerningsbalken, och svurit att med lif och blod försvara grundlagarne? Detta samma Bi har dock förklarat sig (n.b. på sitt sätt) som en vän af reformer och ofta framkommit med förslag till sådane (fastän icke i samma anda som andra reformyvänner), och såleIdes uppenbarligen sökt att ändra regeringssättet. Är då icke redaktören en riksförrädare? Jo visserlligen, enär tagen icke i afseende på försöken stadgar något undantag. för redaktionen af Svenska Biet I Men redaktören af Bict är icke allenast en riksförrädare, utan äfven — allt efter dess egen logik — en lika uppenbar Majestätsförbrylare, i thy att han slutar denna samma vackra artikel, med en ganska oförtydbar insinuation, att om Konungen icke straffar Östgötherne för deras sammankomst i Linköping, sä har han brutit sin ed att sjelfsvåid hämma. Biet finner, i hvilken svår belägenhet dess DonQuixotteri försätter det och äfven dess vänner, ty e:ter dess sätt att läsa lagen — ungefär så som en annan beryktad notabilitet läste bibeln — äro icke allenast Östgötherne, Reformvännerne och Justemelieu erne, utan sjelfye Hartmansdorffarne, hvilka alla haft sammankomster för att, som Biet uttrycker sig, besluta om förändringar i rikets grundlagar, alla äro riksförrädare. Herr von Hartmansdorff aj Biet förklarad för riksförrädare! Hvad tycks? Rättnu går väl icke sjelfvaste erkebiskopen säker för gadden. Det är i synnerhet öfver en stackars kaptenlöjtnant, chef för Östgötha båtsmanskompagni, hvars namn, emedan det olyckligtyis börjas med bokstafven 4., råkat komma först på listan bland denna skock, som sammanrotat sig — vi bedja om ursäkt för de något svinaktiga uttrycken, men vi blott citera ur Biet; det är dess honungsspråk — det är i synnerhet öfyer denne löjtnant, som Biet utgjuter hela sin vredes kalk. Hade han i stället för kaptenlöjtnant varit generallöjtnant och aktieägare i Biet, samt opinerat mol i stället för för reformen, då hade säkerligen allt varit både lagligt och bra; men nu, store Gud, en löjtnant, en bmilitärbefälhafvaren, midt under sin tjenstgöringstid i kronans tjenst) till och med låter med sitt namn öppna listan på hurrabasarne! — Vi vilja icke ingå i något försvar för denne olycksalige löjtnant hyilken in ör Biet blifvit syndabocken för de många öfrige embetsoch tjenstemän, som underteknat adressen), deis emedan hans handlingssätt ingalunda behöfver något försvar, och dels emedan han nog är karl att försvara sig sjelf både inför Biet och Ministern, om han så skulle akta nödigt; det förra är dock föga troligt att han bryr sig om; men vi mäste dock i ännu några punkter förehålla Biet dess ofog. — Biet synes fästa särdeles vigt vid den djerfheten att denne löjtnant tillika underteknat sig: Chef för Östgötha båtsmanskompagni. Med den speciela kännedom vi äga om ifrågavarande militärs vanliga tänkeoch handlingssätt, äro vi fullt förvissade, att detta icke skett för att braska med cen chefstitel, utan emedan detta just är den enda egenskap, i hvilken han kan anse sig såsom Östgöthe, och hvilken han förmodat gifva företagets upphofsmän anledning tillfråga honom; han anser sig säkerligen för en alltför obetydlg och okänd person att sätta s:g i spetsen för en opinionsyttring för Östergöthland; men aldrig än vand att inför någon, hvem det vara må, Bi eller Minister, förneka sin opinion, d då han derom ftillfrågas, har han troligen på den honom tillsända förfrågan, huruvida han gillade adressens innehåll och tilläte att hans namn älven teknades derunder, svavat ett enkeit Ja! Att nu detta namn, som sagdt är, börjades på 4A., och således, då underskrifterne rangerades i alfabetisk ordning, kom först, är i Biets ögon ett nytt förskräckligt brott. Han är också icke den ende, som får ovett icke allenast för saken utan fven för sitt namn; i ett sednare nummer har nemligen Biet väl kommit under fund med, att det icke r löjtnanten, som satt sig i spetsen för riksförräderiet, utan en lagman och en kapten, begge ade!smän och representanter, och nu utfar Biet emot dem, för det de, med namn hvilka klinga så föga Svenskt som deras, vilja uppträda för en vensk reform. Biet tyckes nu alldeles hafva mistat förständet; i fall det annars haft något att mista. — Hvad Biet för öfrigt pratar om båtsmännens beordrande att tjenstgöra vid landtdagen, om chefens uraktlåtenhet att begära permission m. m. är så enfaldigt och alldeles motsatsen till hvad det åsyftar att vara, qvickt, att vi derom icke vilja spilla några ord. — För oskickligheten att inblanda sjöministern i saken, tackar denne säkerligen icke Biet, utan svarar det, med den takt vi känne honom äga: har ni något att anmärka mot löjtnantens tjensteutöfning, då är det jag, som har med honom att göra; hvad han tänker om representationsfrågan, det rör mig lika litet, som det rör honom, hvad jag tänker derom. ) Nu kom ölets, skref Minerva för någon tid sedan i en qvick artikel. Uniform och en sjelfständig tanke! — Hr kammarherren Lind af Hageby har begärt rum i Aftonbladet för nedanstående, IE EE SL Nn I BN An Af hamn Ann