det nya och det gamla, framskridandet och det staItionära, reformen och konservat smen är så till sägande en natur-nödvändighet; så synes oss dock nu mera, efter de förändrade tidsförhåilanderne, denna strid kunna föras med allt det allvar, all den värma, sakerna å ömse sidor kräfva, utan att det beständandes kämpar skola nu, lika katholskt som Påfven med Luther, lysa bann och ropa ve och förbanneise öfver dem, som ödet ställt i re:ormens leder; det är i sanning icke genom besvärjelseformler, som någon position numera försvaras. Att påstå, att det är Ständerne, som ensamt, utan afseende på annat än sina individuella tycken, böra rädp.äga, afgöra och besluta om den nu ifrågavarande stora och vigtiga reformen, är orimligt och nära nog gränsande till det löjliga, då frågan just afser, huruvida dessa samma Ständer längre böra sitta, der de sitta. Ständerne äro, eller skola åtminstone förestätla Folkets Ombud; och deras principal skulle icke äga rätt alt till desse sina ombud uttrycka ens: en önskan? Bet finnes någonting, som kallas allmänna opinionen; att definiera hvad det är, är icke så lätt, men att det finns. känner man, och att hindra det att uppkomma, är lika omöjligt, som att hindra vinden att blåsa. Olika opinioner kunna dock uppstå om en och samma sak, och hur skal man få reda på, hvilken: som är den atlmänna, om man vill hindra dessa olika att yttra sig? Och är det ej något för djerft, att proklamera sådane satser, som den, att Ombuden hvarken skola eiler böra lyssna till principalens önskningar, utan kasta dem alia utan afseende under bordet? Vid Riksdagens början fanns ett Representationsförsiag hvilande till rkastande af antagande eller Ständerne. Bland skä!en mot dess antagande anförds äfven, att det och dess nya principer voro för flket okända, och hade bland folket inga sympatier. ifvad var då naturligare, än att alla de, ibland folket, som verkligen hyste sympatier derför, icke stillatigande åaörde detta skäl, utan ville deremot pro-testera. Så uppstodo de väcbekanta opinionsyttringarne från alla landsändar för förslaget. Konseryat:smen, ciler det nyas motståndare, s.ogo sig genast öfver dessr opinionsyttringar med ett hånande raseri, och churu understödda af en mängd både embetsmän, ståndspersoner, förmögnare borgare och bönder ja till och med åtskiliige adeismän och prester, så stämplades dessa opinionsyttringar såsom utan allt värde och betydelse, säsom afgifne af elektora!pigor, och backstugekärringar, derföre att ett par hemmansägande, valberätt:gade enkors namn nos på listorne, och, o ve! derföre att aristokratiens namn saknades der; det var, dock med åtskilliga undantag, nästan idel namn på — on och —berg och —ström, idel piebejer, idel pack), bara lumpna Borgare och Bönder, mediemmar af dessa två Ständ. en hälft at representutionen, som ömsom kallas de lägre stånden, rå, okunnige, obildade, ömsom de välloflige, de Hedervärde, de med det sunda, oförvillade förständet utrustade, kärnan af nationen, industriens och idoghetens sanna representanter allt — citer som behöfver dem för sina afsigters vinnande, och af hvars kassor man, hur man än kallar dem, med god smak tar brors.otten i skattebördorne. Vi vilja ingalunda tillerkänna alla dessa namn någon särdeles vigt och värde; ja, för sämjans skull, skola vi, med eller utan öfvertygelse, gå så långt, att vi medgilva en fjerdedel, hälften, ja trefjerdedelar af dessa namn vara utan allt värde, betyda slätt ingenting; men den öfriga fjerdedelen at tusental, som utgjorde det hela, den måtte väl betyda något, om än aldrig så litet, och detta något hade val bordt gifva den rätt att, äfven då den som allinän opinion underkändes, behandlas med altning. Det förslaget föll, som vi veta, men kunde allmänna opinionen om en reform falla? Nej, det hvarken kunde eller gjorde det, och dess yttringar kunde ej eller uteblilva .nu mer än förut. De hafva imedlertid nu antagit en annan form, uppenbara sig på ett annat sätt; det är icke längre elektoralpigor, och backstuge-kärringar, som blindt shrifva under ett papper, man förelägger dem, och hvars innehåll de icke begripa eller förstå att bedöma; det är gamle, mogne män, med insigter och erfarenhet, tillhörande de s. k. bättre klasserne, t. o. m. den bästa, aktade och ansedde inom sin provins, hvilka uppmana alla upplyste och förständige män inom denna provins att sammanträda för att rådpläga, utvexla tankar och idter, för att först sedan yfltra den opinion, som då gör sig gällande som den allmänna. Personerne mätte väl således nu vara frie för de konservatives hån åtminstone? Ingalunda; de anfallas nu sju resor värre. Svenska Biet anfaller dem, som inbjudit till sammanträdet i Linköping, med en häftighet, ett blindt raseri, ett hån, vida ursinnigare än det mot elektoral-pigorna och backstugehjonem; det är saken, sättet, formen, personerne, deras embeten, t. o. m. deras namn, som det bjuder till att öfverhölja med etter och galla, att förhäna, förlöjliga. ÖOfverdriften och oskickligheten i detta erserksanfall göra det visserligen alldeles oskadligt, och den anfallande blir utan tvifvel den, som föriorar mest derpå; men vi kunna likväl icke underåta att belysa ett och annat af detta Bi-kotteriets utfall. Biet stämplar icke allenast dylika sammankomster i och för sig sjelfve såsom olaglig, utan, då de föranstaltas eiler understödjas af embetsmän och borgare, hvilka alla svurit att med lif och blod försvara rikets grundlagar, sådane de 1809 antagits ce. — såsom rentaf förräderi! — Då Biet icke citerat de iagrum, hvarest sådane sammankomster skola vara förbjudne, och vi i sanning icke känna till dem, kunna vi endast med ledning af rubricerandet såsom förräderi förmoda, att Biet vill lägga 8 af 4 kap. Missgerningsbalken till grund, hvarest visserligen stadgas: Söker någor eller iåter sig bruka att uppenbarliga, eiler genom hemlig stempling, införa, upphjeipa, eller beforåra en oinskränkt enväldsregering i riket, eller annat regeringssätt, än thet Ständerne i riket fastställt hafva; straffes såsom prikets förrädare, och miste lif, ära och yodsn. Att med dessa uppenbara eller hemliga försök awt införa annat regerings-sätt icke menas fredliga samma komster medborgare emellan för öfverläggningar, syftande att till Konung eller Ständer (de öfverläggandes ombud) framföra önskningar i afseende på en förändring i representlations-sättet, och hufvudsakligast i sättet eller grunderne för ombudens utväljande — är klart för hvar och en med sundt förVill Riot talla donna nuaft mAt cnnda förnuåaftat