Aftonbladet – 11 december 1844, sida 2

4 Liksom dagen ljus är natten, Genom händers kedja vatten Forslas fram, och sprutan kastar -Strida flöden högt i sky. — Häftigare stormen ryter, Lågan nu allt motstånd bryter, Hvarmed menskan vill försvaga Hennes vilda härjningslopp, Och liksom hon ville draga Med sig jordens jättekropp, Hvirflar hon mot himlen opp. Menskan upphör nu att klaga, Hennes hopp Henne här omsider sviker; Fon för gudakiaften viker Och ej mer att rädda fiker: Stum och undrande hon står, Medan hennes verk förgår. — Vidt kring runden, Brändt till grunden Hvarje hus Ligger nu en hög af grus; Bland de rykande ruiner Angsligt hviner Vinden än; Ned ur skyn ett askregn duggar, Och ur tomma fönstergluggar Blickar hemsk Förödelsen. — Än en blick Kastar menniskan på grafven, Der dess hopp förloradt gick, Och tar sen till vandringsstafven. Fast branden härjat hennes hem, Ej hennes fasta sinne veknar: ,