och kyssa hennes klädningsfåll, så tacka vi henne äindå uppriktigt för hvad godt och intressant hon gilvit, mindre kanhända i denna sednare roman, än i någon af de föregående, t. ex. Fiderkommisset, den vackra skildringen af Richards och Isabellas kärlekshistoria, en af hennes allravackraste fietioner. Bohuslänska skärgården, förfiinnans eget harndomshem, är den kära ram, hvari hon insatt denna sin tafia, likasom förut Rosen på Tistelönv. Pål Värning är sonen till en fattig trankokeribokhållare,, som på sednare tider, då sillen icke mera gick till och man således icke billigtvis kunde koka tran lingre, måste upphöra med sin befattning i det Götheborgska handelshusets tjenst, och i stället slå sig på att blifva — skolmästare. Han var en mycket from man, hvarföre hans barska, ehuruväl ganska rättsinta hustru åtog sig den exekutiva makten med mäster Erik inom skolan; och gubben Värning sjelf, till återtienst, bar sitt lilla barn, Pål, på armarne, under: det han gick omkring på golfvet och förhörde i katechesen. De fattiga föräldrarne duka slutligen under för nöd och elände. Rörande är Påls uppförande emot sin gamla, döende mor: hela denna beskrifning är intagande. Pål hade nu uppvext till en 44 å 43 års skärgårdsgut, och han är lika rask, hurtig och stridbar bland sina kamrater, som han är god och vek i sällskap med sin mor. För att afbjelpa betrycket, beslutar han göra en handelsresa till vKnäppenv, en ryktbar skårgårdskr og, der enkan efler en annan och lyckligare trankokeribokhållare huserar som en så rik och mäktig krögerska, att hon allmänt i hela skärgården kallas Gudmoör, Denna resa aflöper för Pål ganska förträffligt: han bekommer tjenst som kypare, eller rältare som alltiallom, hos gudmor på Knäppen; och hos hennes vackra, med honom sjelf ungefär jemnåriga dotter Nora gör han mycken lycka genom sin kärlek för sagor och visor. Påls verksamhet tilltager dag från dag; och han vinner så sin matmors förtroende, alt hon slutligen öfverlemnar hela Knäppen hans styrelse. Nora blir Påls med modrens samtyeke deklarerade fästmö; hvarefter han, ganska förnuftigt vill rätta åtskilligt i hennes försummade uppfostran, ingifva henne kärlek för ordning ceh flit, och ber henne väfva till ett dussin skjortor åt honom. Nora älskade Pål djupt och innerligt; men var en romanhjeltinna af den fordna sorten, bortskämd genom sin mor, oduglig i sysslor och temligen emot allt arbete. Väfven går derföre så dåligt och långsamt, aft den aldrig kommit ner, om ej den trogna Lura hjelpt henne. Pål känner icke så liten förtret; doek bär det sig ännu. Olycktligtvis sker en stormig natt skeppsbrott på kusten. Hela skärgården uppfylIles af välsignelse (strandgods), men till Knäppen kommer sjettva fartygets hufvudman, sjuk och förlorad, dock med behåll af sina penningar. Denne förnäme fremling (ryss eller svensk, man får ej riktigt veta hvilketdera) inqvarteras i gudmors bästa rum, bor der öfver hela vintern fram mot islossningen, och skötes af den vackra Nora. Pål har för myeket göra vid sin disk, för att märka oråd, modren fördjupar sig alltmer oeh mer i de my sterier, som hennes vid sängen ställda skåp innehåller, så att hon knappt mer är redig en timma på dagen, och när således den inqvarterade herrn, frisk och galant, mot våren betalar Isin räkning och afreser, så har inger: någon anmärkning att göra. Först en tid efteråt upptäckes att Nora blifvit förförd. I och med denna händelse sker den hbufvudsakliga vändningen i romanen. Modren dör vid underrättelsen. Pål, svartsjuk och vred, förklarar sitt fästmansskap vara slut; likväl ikläder han sig genast egenskapen af en redlig, varm vän, biträder med råd och dåd den olyvyekEl:iga flckan såsom der bäste broder; och då hon efter modrens frånfälle skulle hafva stått på fullkomligen bar backe med stt 1la barn, har Pål den ädelheten, icke blott att gifval sitt eget, fädernehem (skolmästar Värnings fordna boni ng) till hus åt -Ihenne; utan, kommen till Götheborg, delar ham lock med henne af all den lön, han för sin tjenst Ibekommer, så mycket, att han har föga öfrigt :Isjelf. Hela denna sluldring är vacker; framställI ningen af Noras upprättelse dessutom af ett så I moraliskt rent djup, att vi anse den, till grundI meningen, ega elt ganska stort värde. När ett l ondt skett, när ett fel blifvit begånget, skall man -licke nöja sig med att bara förbanna, fördöma, -I förstöra, förinta; utan man skall framför alltuppNJrätta igen; och n.b. icke upprätta genom em na-Iker och simpel förlåtelse blott, utan medelst väsIsendets verkliga förädling och upphöjelse till en -Iny och i sanning förbättrad varelse. Kraft här-ltill vinner Nora; och denna hemtar hon ej alle-Jaast ur sin egen ande genom ånger, genom modigt och ibärdigt beslut att öfvergå til hjertats renhet, ordning, flit och trohet; utan äfven ganska mycket genom Påls uppförande mot henne. Han klemar ej med henne, han ursäktar ej på minsta sätt hennes stora fel, han återtar. e sin egenskap af fistman; men med den mest upphöjda oegennytta visar han henne det varmaste a hjertelag och de redbaraste tjenster. Nora, som a Dm mmm ts -— WW 10 dl