Aftonbladet – 10 december 1844, sida 1

ser och vågorna brusa och skölja den tunna brädvägt vid hvilken jag har min hufvudgärd, så torde n finna all jag icke just plägar vara, hvad mar kallar i lugn, i ro. Men man vänjer sig vid all. ting och jag börjar äfven blifva van. Så myc (ket får jag dock säga, att:den som tänker vars kinkig, eller har svårt att vänja sig vid främmande förhållanden, skall lita BU att gå ut på en sådan här expedition. Man bör ännu vara ung till kropp och själ för att icke vantrifvas I dylika förhållanden. Nu torde Hi trö i följd aj ofvanstående yttranden att jag vVantrifves här men då känner ni mig icke rätt. Min håg ati se och lära känna verldeni den oändeligt vexlande naturen, gilfver mig fullkomlig ersät! nng för de små obehag, som plöga åtfölja en befattning dylik med den här, — ja, jag har: så när yt: jag önskar ej att hafva det på annat vis — för denna gång, om jag också kunde få en sådan önskan uppf) lid. Det är just det pikenta att få se lifvet på olika sidor, på samma gång som det är det mest lärorika. Summan på texten är, att jag finner mig bra, med alltsammans. Men vänta bara, det är just det trefliga som kommer, blott vi få lemna Gibraltar och att den marockanska frågan snart skall blifva afgjord emeilan våra diplomater, hvarpå vi lära komma att gå till Malta och kanske någon Italiensk hamn, samt derefter till Marseille ått proviantera, och der kanske dröja en tid under, vintern. Något krigiskt höres här icke af och säkert är att vi icke komina att öda krut på annat än saluteringar; men vi måste dock visa oss krigiska, på det Marocko-gubben. skall gifva med sig. Fregatten Josefina är längesedan utgången från Carlskrona,