Att man en gud för drufvan har, Mig tycks man borde hafva tyenne.n Det skulle roa mig att. kunna gifva en full ständig beskrifning om allt hvad jag sett och erfarit under den tid, som jag nu vårit ute; mer i ett bref rymmas blott fragmenter af hvad jag har kunnat teckna mig till minnes, och hvad jag här öfverlemnat åt papperet kan tyvärr blot högst ofullständigt gifva begrepp om mitt när. varande lif. Detta lif, huru himmelsvidt oli ka är det icke med det, som jag varit var tt föra ända till min afresa på Carlskronas redd i kunde knappt tänka eder det, utan att i detaljerna känna till huru man lefver på ett örlogsfartyg. För att pro primo tala om min boning. så är den naturligtvis ej stort större än Diogenes tunna, och liksom den rullade, rullar älven miti lilla hus. Et enda fönster på taket, 2 VY, tum bredt och 4 !Y, qvarter långt, släpper in allt det ljus, som står mig till tjenst. Utsigten är inåt, nemilisen genom dörrn in till vgsunrummet,. När som helst det behagar en vandrare på däck att sätta sin fot på milt fönster, det lilla patentglaset itaset, då har jag så mörkt som det var dagenföre skapeiselagen. Inom fartyget rymmas 433 sjäar och ifrån klockan 4 på morgonen, när de börja arbeta med rengöring och skrapa däcket medl sina sandslensr, ända till aftonen, surrar let omkring mig som i en qvarn. I det lilla sunrummet surrar det åter som i en bikupa, ty der vistas alla de om bord varande officerarne, utom chefen. De äro omkring 20 till antalet; lägg nu härtill ett oupphörligt knarrande i alla fogningar af fartyget, skramlande af vapen och förrådssaker, slående i dörrar m. m., när det blå