Aftonbladet – 7 december 1844, sida 1

sjelfva åsynenaf den skymfligaste död, hållit der faderliga äran helig oca icke, genom upptäckter af sin hemlighet, sökt räddning, utpressade ho: den hårda slottsberrn oförställda glåcjatårar — :å ymniga .och heta, som. hade han varit ett barn. Men då, efter en stuad, den: rätte arfvingen a Albarea,:i prydlig klädsel och manlig hållning — den stolte fadren hade likväl varit skygg för hans iörsta blick — inträdde, ledsagad af officeren och alkalden sjelf, fattade sig doa Joaquin och gick honom till mötes i galleriet. Tigande förde han den förvåaade ynglingen under donna Iaes bild och betraktade der uppmärkeamt RKugenivs ansigte och gestalt, Jal sade han sedan högt och med glädjestrålande ögon, lögnens tunga bar denn: gången icke ljugit. Det är din mor, Eugenio Och du är den mig grymt frånröfvade sonen arfvingen till mitt namn, till allt hvad don Joaquin Almeida, herre till Albarea och grefve Or: goy, äger och besitter. Välsignad vare din iogång i dina ädla förfåders busl j Eugenio föll stum på knä framför fadren och kysste hins häsader. Alla omrisgade honom med de lifligaste och bjertligaste lyckönskningar. Men då nu äfven den gamla Rivadavia kallade honom sin älskade slägting och donna Vitalis, genom tårar leende, framörde Blandina, då lågade hans dunkla ögon mildt och talande — dock sänkte han snart sitt lockiga hufvud och utropsde endast: Gud är stor och nådigi, och böjande ett knä för Blandina, kom endast den spanska helsningen öfver hans läppar: Sennora, hbeso a vo los psln Och efter denna helsning dröjde del ej länge, innan den sköna Biandina hänryckt låg vid den trogna Eugenios bröst.