Aftonbladet – 7 december 1844, sida 1

Unter tiden hade don Joses öde fått en lik: snar utveckling. Koitas ridt liknade den vild: jägarens, rom vid midnattsstundon far öfver mo nev. Heznes knif sporrade den eldiga hästen oct då, vid morgonrodnadens första ljusning, ridknekten ville rasta ett ögonblick, hotade hon bonom med hans herres straff eller en dödsstö af det skarpa jerret. Så nådde de, vid full dag, slutet af de begge bergsböjderna, emellan hvilka Arga flyter, och från den sista af bergets afsatsar öppnade sig för dem den lila slätt, på hvilken staden Oiite ligger. Men hvilken anblick erbjäd denna fria utsigt för det brännande modersögat Pianen utanföre stadsmuren var, såsom elt stor! torg, besådd med menniskor. Genom porten trängdes beständigt flera och vägarne voro betäckta af framskyndande landtfolk, hvilka hvar minu ökade den ofantliga trängseln. Trummor hvirflade entonigt och trumpeter gålvo: signaler. Vid sidan af en liten skog var en plats fri, innesluten af militärer i blänkande rustning. Väånda med ryggarne mot skogen, såg men fem dömda guerille-krigare, afbidande döder. Deras händer voro bundaa och de stodo, utan ö!verklädnad, med obetäckta hufvuden. I den olycklige på venstra flygen igerkände Koitss falkögon genast sin son Jose. Ett fasansfullt, gällt skri utstötte bon i luften, med sin högra hand sporrade hon hästen och med den venstra böll hon högt i luften det hvita benådningsbrefvet, som hon ryckt ur ryttarens bröstficka; Men hvem kunde i en sådan trängsel och ett sådant buller, höra den förtviflade modrenss aflägsna ångestskril Oförskräckt, stolt, stod don Jose och såg de uppmarcherande