Aftonbladet – 6 december 1844, sida 3

lså förmanar Dagbiadsförfattaren oss till tålamo: och menar att utvecklingen skall gå af sig sjel loch det synes nog att-han deruti uttalat en mening Isom äfven fianes hos regeringspersonalen. Denn: I mening ionefattar likväl ett ofantligt misstag. T53 om —, vi säga om, och måste alltid upprepa dett: lord: — om regeringen verkligen vill föra institu tionerna framåt, så bektöfver den till detta lof värda systems uppnående, med våra i mingfaldiga privilegier och undantagslagar stelnade förhållanden, utan tvifvel allt det bistånd, som möj Ilgen kan hemtas af det allmänna tänkesättet. Att då ej allenast sätta sig sjelf med armarne i kors och förlita sig derpå, att sakerna skola gå fram af sig sjelfva med bara tålamod å folkets sida, medan reformernas fiender arbeta på tillintetgörandet af dess förhoppningar, utan äfven vilja advocera bort rättigheten för det allmänna tän: kesättet, att komma till ett säkert omdöme på den lugna rådplägningens väg, synes, aldrse I:ndrigast sagdt, vara mindre välbetänkt. Forta det så äfven i andra riktningsr, så skall Regeringen nog finna, huru den af en Nemesis kommer alt driivas alitmer och mer tillbaka i armarna på de ultrakonservativa, hvilket visserligen är de högsta com desse önska; men farväl då på samma gång med en dyrbar del af förhoppningarna Sedan vi skrifvit detta, hafve vi erhållit en be kräfcelse på allt soma deruti yttras, och långt me än vi förväntat, uti dagens t.dningar från ILinköping. Ostgötha Correspondentes, som meddela en lång berättelse om den entusiasm, hvsrmed O:carsdagen blifvit firad, samt om åtskilliga högtidligheter dervid, aibryter berättelsen med töljanda tillägg: Som läsaren sjelf fioner hafva vi målat entusiasmen här på Oscarsdagen i rosanrödt, men den saknade jcks heiler sin stora, svarta slagskuggea. Samma deg, och kort innen de tillstädeskommna gästerne började middagen, till hvilken äfven hr majoren och riddaren C. W. Ouchterlovy infunnit sig, erhöll han i det offentliga samlivgstummet, sin regementsches, hr generalen och kommendören Boaijs muntligen, men i regeamert:qvartermästarens närvaro, afgifna officiella befalining att icks bevista det sammasträde, som reformvännerne i Östergöthland beramat till dagen derpå, Måodagen d. 2. Utom att stillet för en så beskaffad ordres kanske var mindre väl valdt af hr ganeraler, är det äfven att märke, att det handbref, hvarpå han förmodligen stödde sia åtgärd, ägnu då icke hit anländt, utan kunde blott gesom enskild usaderrättelse vara bekant för honom. För någon annan var hela dess tillvaro helt och hållet okändt, och bafallningen afgafs äfven, utan att hr major Ouchterlony upplystes om dess existens. Att derföre hr generalens åtgärd väck te både missaöje cch en störande uppmärksamhet, kar icke gerna af någon betviflas, Svensken är van, att i sina officerare, åtminstone i dem som tilih5ra den indalta armea, se, icke endast slafviska verktyg för ea despotisk diktatur, utan medborgare, som exrskildt och effantlgt deltaga i det stora konstitutionelia ssmhälfets, såsom ock i det kommunala lifvets månvgfaldiga bestyr, hvarpå grundtanken för hela indelsingsverket också hyllar, och hvarfill det konseqvent även hitiotills syftat, allderstusd detta stora, af Carl Xi grundlagda och odödliga verk icke eger pågon annan gruadval, än den satsen: att soldaten skeil vara medborgare och medborgaren soidat. Nigot hvar häpaade derföre öfver den ovanliga b:fallnipgsn, halst undar en Konuosg, hvilken man just i samma ögonblick var sysselsött till att fira — för dess supponerade liberslitet och medborgerliga karakter. Hr mejor Öuchterlosy stod också icke mara hir endest såsom en enskild person, utan representerada för ögonblicket fast heldre sjelfva armeas lifsprivcip nem. just dess metborgerlighet, och var derföre skyldig icke endast sig sjelf, utan i och för denna privcip, at: vara man för sio h.tt. För den skull åtlydde han väl såsom militär dem gifna böfajlaiogen, men såsom medborgare inlemaade han eftersiående skrifvelse vid sammanträdet dena 2:dra: Då jag på Oscsrsdagen blef af mia regementschef, hr generalea och kommenadören Boij, genom officiela ordres anbefaild, att icke bavista den fosterländska sammankomsten å stadshusat i Liaköpisg denna dag, får j2g på detta sätt tilltänragifva, att jig delar opinioren för ett pytt representationssätt enligt det försleg, som är inlempadt till Koestituioosutskottet af raformvännerne i Stockholm, och hvilket är grundadt på allmän valpriocip. Lisköpiog d. 2 December 4844, C. W. Ouchterlony. s Msjor i armea, R. S. On Östgötba Correspondenten, hvilken vid detta tillfälle utan tvifvel yttrat sig i eolighet med in trycket på stället, och som obestridligen visat en stor tillgifvenhet för Regeringen, hsr vidire ea serskild artikel, hvari följande uttryck ej torde böra alldeles förbises: Ått denna regeriogsåtgärd, som knappast äger sitt motstycks under Carl Johans tid, har väckt den största, den obehagligaste och hart nära eshälligaste sensation, derom kän jag försäkra. Man skälle kanske kunna ha trott, att don t. ex. ellmänt borde ha gil lats af de konservatlye; men eburu dessa handbref visserligen lära tillkommit förmedelst påtryckning från det hållet, så klandras de likväl högljudt al majoriteter, äfven inom denna fraktion. De liberalas tärkasätt — kunna icke ifrågasättas. Alla ansigten se mörka och bestörta ut: och en skygghet har gjort sig gällande, som icke på längden bådar något godt. Enligt svensk lag, äldre äa Konung O:cars thron, har tankeoch talefrihetens helgd ägt burskap i Sverige.v — pSåsom befallning, om också laglös, hade saken dock ägt något för sig, nem!gan det, att vara rent spel; såsom önskan saknar den all form af kraft och värdighet. Dessutom kan en befallniog återtagas; men en önskan kaa det aldrig: den är oåterkallelig.a — I Carlskrosa har utgifvaren af Najaden ansoncerat fortsättningen af dena förliden vår började disku sionen öfver represeatationsfrågan. RÄTTEGÄÅNGSOCH POLISSAKER. Tan AT RAT