Aftonbladet – 6 december 1844, sida 2

Grefven hade med stigande spännivg lyssnat; nu for han upp och fattade den sittande i 2xlarne. Omenskliga, barnarånerska, själamörderskal, skrek han; men genomisad af det hemska skratt, som ljöd emot honom, förlamades hans arm, och ban måste stödja sig mot marmorbordet. Var icke härmnden väl uttänkt, min vise Salomo?, hånlog hon. Voro icke räfvinnans spår mästerligt igensopade, så alt alla Guipuscoas hundar ieke förmådde uppspana dem? — Döende välsignade donna Ines banet till vildmarkens dotier; du bear der gulas son på dina armar, lät honom leka med dina lockar, matade honom utur din egen sked. Han blef arfvinge till ditt guld, dina titlar, du förde honom till kungatronen, och majastätet hängde guldkedjor omkring hans bals. O, huru ljuf smakade denna hämndl — Men snart förvandlades bennes vilda skratt i smärtans toner och bennes bögburna hufvud nedsjönk. — Men den store anden har nu velat det annorlundax, fortor bon vemodigt. — De goda gudarne sofva, och onda makter regera den förderfvade verlden och skydda orättvisan. — Jag måste sjelf örråda min beligsste hemlighet, för att rädda mitt barn — ech nu Jo-quin, var rådig haf medlidande med en moders dödskamp; förtörnas icke; ty den du öl. kade, närde, var ju också din sop?) ,Qvinna, rädda mig från vapsiunels utbres stottsherrn. Tala, olycklige: lefver min son! Har da bortkastat, strypt bopom? Har mit fastiga barn, ib!and det smuisiga slägte du tillhör blifvit en tjuf, en bedning? Tigriona, har du oc! stulit dess salighet LJ