Aftonbladet – 4 december 1844, sida 2

samma, och vinna högre värdighet, än den Don Joaquin kan lemna oss i arf.n Rid, tappre Caivallerol ropade qvinnan, jublande. Och stt ni icke här skall något förlora — låt Koita derför sörja. Ännu en vild natt, storm af de gula mot borgen och Koita i spetsen, för att skydda er egendom. Sedan återvänder ni till klippslottet, är herre der, och sjelfva möejestätet skail icke våga antasta den unge örnen i sitt höga näste. Instämmer ni häruti, ädle riddare? Gör hvad andan ingifver dig; jag har icke mera något att skaffa der uppel svarade Don Jose. Men jag måste hafva någon med mig, som känner irrstigarne genom bergskedjan till Sanzguesa. Jag måste vid Arga ned ända till Ebro och midt igesom de obarade nejderna vid Hueska och Balbastro. Det gäller att rädda vänners, bröders hf och ära., Minma svalor flyga genom berg och dallv svarade Koita hastigt. Row! hvar är pojken? Kom fram, du är född under brohvalfvet och känner hvarje räfkula häremellan och Ssnguesa.n Den brune ynglingen framträdde och såg djerft i grefvens ansigte. Vill du vara min vägvisare, så sväng dig upp bakom mig! befallde Don Jose, som redan stigit till häst. Ni är en undermenniska, Sennor,, sade zigenaren vid uppstigandet; i dag grefve och på fältet vid Carcastilla en gul Suba; så tapper, som någon, vandrande på snörskor.n Ah, jag känner dig,, sade grefven. Du pröfvade då styrkan af min arm. Damgaja höll sis, jemr ande; fäst vid den oroige hästens stigbögel NV