Aftonbladet – 4 december 1844, sida 1

ZIGENARNE). SPANSK NOVELL ÅF WILHELM BLUMENHAGEN. IX. På sitt hårda stråläger, i stallet sf den sämst: Posada, hade den fattigaste åsnedrifvare denn malt bättre sömn, än arfvicgen i den högsta oci rikaste famij i konuagariket Navarra. Don Jos hade hestigt och oförberedd råkat vilse på si lefnadsbena — ännu mer, han hade förirrat si på sig själf. Vanans cch säkerhetens sköna för hållanden tycktes, genom ett enda slag, försvian: Annars så bestämd till sin vilja, var han ru o beslutsam, och den spöklika, bruna qvinnass, i uggleton, uilalade fasans ord ljädo, hemskt oc doft i hans innersta. Ville han insöfva sig i er ioringens drömmar, genom den ljufva tenkan p den varst älskande Damgojoa, då, liksom for e sammetsmjuk arm öfver hans ansigte, blomster ånga doftade emot honom :— och vidrigt blandad sig dermed zigenerhyddans besvärande röklukt men mest af allt plågade bonom den otycksalig zigenecskans gåtlika förhållande till fadren, til slottet och till bonom sjelf Ian erinrade gi hvad Barzilio förut låtit förstå, och den tanka uppstod, att fadren hos sonen ville bestraffa e synd, som han sjelf fordom begått — och denn: tanka vickte agg och förtrytelse öfver den orätt wisa, som härigenom öfvades. Beck, med matta ögon och förstörda anletsårag famn honom den gamle Basilio redan åppe oc påklädd. Väl hada Don Jose tidigt från sitt fög ) se A. B, N:sig 974, 278, 276, 277, 279, 280 och