jiigen landsböfdingen äger ingen rtösträttighet vid mar kegångssättningen, hvilken förrättas ensamt af Riks ståndens deputerade. (Insändt.) OM PROLETAÄRERNE. Några reservanter emot nu pigående Riksdag Bevillnings-Utskotts förslag till bränvinsbrännings förordning hafva yttrat, att bränvinet alstrad Proletärerne. För så vidt denna satts skulle kun pa göra sig så gällande, att uppmärksamhetej sfledes från de flere, efter insändarens förmenan de, samverksnde och vida verksammare orsake till detta högst betänkliga onda,. som torde var mera orsak till, än verkan af cuperiet, synes nö digt ådsgalägga, att bjelpen emot pauperismen oc! proletär-förökningen ipgalunda vore att vänt: allena af brinvinets minskande, fördyrande elle t. o. m. totala försvinnande. Längre tid och un der en icke obetydlig verkningskrets, såsom landt man, har insändaren följt detta ondas utveckling och tror det härröra hufvudsakligen af nedan nämnde förhållanden: 1:d Den ärbetsamme, serdeles då han har talrik famij eller saknar skicklighet i någon specie elöjd, kan ofta icke med bästa vilja skaffa st årsljenst eller ens tillfälligt arbete till beredand ef den torftigaste bergning för sig och de sina. I detta hänseende verkar statfolks-systeme icke godt. Den tjenstoch medellösa är högs beklagamsvärd. Många slag af lidanden följa ho. nom, behofven äro oafvisizga, utvägarne alltid få och svåra, ofta stänzda. Han må vilja och bjud: till. Han kan dock icke... Endast lycklig slunmj eller ovanlig själsstyrka förmår skydda honor under mer och mindre frestelser och elände frår förfall. Här brister lagstiftning för betryggande af hon naturligaste fordran, om han skall kunna respek. tera samhällslagarne, nemligen den, att icke mec de sina svälta ibjel; ty fattigvården i sitt närva rande skick är både döf och blind, tills det äl för sent och dess bistånd är i allt fall förödrjukande och alltför njuggt. i 2:o Den lättjefulle och oordentlige, som behöfver grafva, men icke vill, kan icke med den rätl och kraft, som vederborde, tillhållas att arbeta och lefva ordentligt, utan får under många förevändningar snart sagdt opåtaldt dagdrifva och supa, samt i åratal göra förargelse, t. o. m. skada intill dess han sluteligen för lifstiden tillförsäkras elt lugnare lif än mången redbar, föda, kläder och husrum, antingen i socknens fattigstuga eller i statens häkten. Här brister lagstiftning, som ålägger kommuneroa skyldighet aut skaffa arbetsförtjenst till fyllande af åtminstone de oundgingligaste behofven för deras tjecstlöse medlemmar, samt gilver kommunerna makt, att tvinga den behöfvande lättingen, att med arbete försörja sig så linge han kan. 3:0 Den nu befintliga lagstiftningen om laga försvar är dels för slappt tillämpad, dels otillräcklig; och den nu befintliga lagstiftningen emot lösdrifvare är för hård och skär för mycket den aktningsvärde försvarslöse öfver ssmma kam med den föraktlige och lasifulle, så att den icke kan tillämpas. En lag måste med kraft och utan undseeide skipas. Kan den ej det, så är den rent af skadlig och bör undanrödjas. All svoghet lockar till öfverträdelse. Tillämpningen af försvars-författningarne är för slapp, ty vid mantals-skrifnings-förrättningarne ses vanligen genom fiogren med den, som förtiger på egorne boende försvarslösa, oaktadt stidgad plikt för dylik försummelse; och den icke uppgifne uppföres ej eller vanligen i mantalslängden, om han icke är i kyrkoboken antecknad, oaktadt föreskrift härom i bevillningsstadgan, då han icke är annorstädes försvarad; kronobetjente återhållas af missförstådd mensklighet, att märka denna lösdrifvare och den, som genom hans hysande gör sig förfallen till böter. Kongl Moajts Bofallningshafvande synas i allmänhet gilla detta uniseende, åtminstone icke märka det; sockneboerne tiga af fruktan att få på sig inympadt ett blifvande fattigbjon, väl vetande, att fattigunderhållet dömes att utgå der den behöfvande varit sist mantalsoch skatt-skrifven, vore det än decennier sedan, och änskönt denna oordning är förbjuden samt tillkommit genom de ordningshållandes efterlåtenhet och utan den sockens förskyllan och vetskop, hvilken :slutligen dömes att utgöra underhåilet; presten tiger, ty dels vill han ej beasta socknen med proletärer, glömsk, att imedertid ardra socknar genom samma omtanka och samma taktik bereda hans socken likartade surpriser, kanske i än större skala, dels är han ej skyldig vara fiskal. Det går så långt, att församlingarne allmänt i sockenstämmor, såsom de ro, i stöd af gällande lag besluta, att de och de ör fattigvården möjligen farliga, men i allo oförvitliga personerne eller hushållen, som vid vaniga flyttningstiderna i socknen inflyttat såsom agstadde tjenstebjon hos till försvars lemnande pehöriga husbönder, icke få i kyrkoboken intagas.