Aftonbladet – 2 december 1844, sida 1

stormen rasade, tjöt och jagade framför sig tjocka åskmoln, hvarutur blixtar frambröto. . Don Jose kuude icke uthärda i det trånga rummet — och trotsigt sade han: . Må det värsta kommal Är han far — så är jag son — och man emot man måste vi uppträdal Han beväpnade sig och lemnade slottet, för att uppsöka den älskades boning. I det lilla herdehuset, som, aflägse från vägen, låg doldt af grenarne på några krokiga dvergekar, satt den gamle Zigeaaren på en bänk i djupe, mörka tankar; gossen Dilli tilsåg kitteln öfver spiselden, och den sköaa Damgeja hade satt sig ned vid dörrtröskeln, kände icke stormvinden, som dref sitt spel med hennes långa hårflätor, och stirrade, boppfull och trängtande, ut i dea vilda natten. Då tor hon förskräckt upp och tryckte sig åt sidan, vid anblickea af en svart skugga, som hastigt rörde sig vid husets hörn och derefter sköt förbi hente, in i rummet. Darrande upptäckte hon, vid skenet från spisen, Koita, zgenerskap. Den gamle blickade upg och ropade strängt: ,Hvem har kallat dig? och hvad vill du, olycksbarna i din faders fristad? aSkall icke fadrens tak gifva skygd åt baracts säng ?, frågade qvinnan. Dea dom, du fällde, har tidens tand utplånat, och ditt hus är nu mitt, din kittel min. Är du en höfding för din stam, måste du ock veta att vårda dina egna barns rätltigheter. Orolig svarade gubben: : Mitt fribref gäller endast för mitt hufvud, min sondotters och gossens. Du är icka säker i dessa dalar, Koita, och Aschmirs dotter är brottslig, då bon, mot fadrens vilja, Wppspårar hans stigar.n