Aftonbladet – 30 november 1844, sida 3

: Insändt. SÅNG FÖR LYKT-GUBBARNE.. inet) (Mel. Det rör sig, det hvimlar i skogens bryn. Det för sig, det hvimlar på Stockholms torg, Och Jyktorna blixtra i qvällen. I staden har rest sig en säkerhetsborg: För lif och för lem nu behöfs ingen sorg, Då man går från aflägsnaste ställen. Ty trygg, som af englar bevarad, man går, Med tillbjelp af vår lyktbärare-corps. På torgen i staden, på totgen i nord, På torgen vi stå längst på söder. Men corpsen är icke för glömskan gjord, Vårt äadamäl är det skönsta på jord: Att lysa förnämare bröder. Som månen är jordens lykt-gubbe, så står Till hands öfverallt vår lyktbärare-corps. Och haden j äfven det argaste mod, Herrskaper! från östan och sunnan, Gån aldrig förutan en lykt-zubbe god, I qvällar som dessa af rån och af blod, Då Fredbolm knappt sjalf slipper unnanv. På den saart döden sitt bomärke slår, Som anlita ej vill vår lyktbärare-corps. Gåna trygga till nobis, och sätten er hatt Med luga på den vanliga spiken, Och drickea er toddi förnöjsamt och gladt, Och tänken till tröst: om det också blir natt, Vi hafva ju vänner viken! — Och svika ock benen, så öppen ju står, Som Abrahams sköt, vår lyktbärare-corps. Du fosterländska, du lysande corps, Som käckt mot våldet dig ställde! Du gör hvad en hel garnison ej förmår: Fast icke mod svärd, men med ljuset du slår Da nattliga bofvarncs välde, Var stark och var ljus; genom seklerna går Ditt rykte som Stockholms lyltbärge-corpst —dl.