Den frie riddaren aktar hvarje annans frihet, svarade don Ignaz, svä:vande emellan tacksam vänlighet och sårad öppenhet; hvem kan fängsla er vilja? Men hvar fiona vi vår välgörare och när få vi återse er? Frömlingen syntes en stund obeslutsam. Posadan vid slutet af kastanielunden är mitt qvarter, ochp — tillade han med höjd röst och synbar rörelse — snart kommer jeg till slottet Albarca; en egen angelägenhet fordrar der min närvaro. Han bugade sig derefter artigt för herrarne, sedin för de begge damerna, och gick fast och fort midtöfver den obanade ängen, under träden, in åt skogen. En besynnerlig verld omseglareln 1og don Jose, nedsväljande sin förtrytelse. Han går med sin kompass midt igenom våra marker, såsom bade han länge varit en af slottets jägare. Jag tillstår, min nyfikenhet är spänd på utvecklingen af denna gåta. Vår tid alstrar sällsamma menniskor,, sade don Ignsz, allvarligt; af söndersprängda veridskroppar blifva irrande kometer — och älven al splittrade nationer menskliga irrstjernor. För öfrigt är jag ingen vän af sådana maskrader, och den som undandrager sig tacksamhet är åtminstone icke höflig; men att påtvinga någon den, anser jag för den största orättvisa och vi måste alltså hafva tålamod, till dess det faller den kuriöse jägaren lägligt, att nådigst mottaga vår erkänsla.n Då man nu förstämd och utan den förra glådtigheten anträdde återvägen, sökte donna Blandina att närma sig den unge grefven och berä!tade omständligt händelsen vid tjurfiktningen, men tillika så lifligt och med sådana poetiska utsmyckningar, att don Jose blef uppmärksammare att, i den unga damens älskliga drag, forska efter orsaken till denna påfallande känsloutgjutning, dervid han måste tillstå, ehuru vidrig! föremålet var för honom, att den vore afundsvärd, som kunnat för sig väcka den inre elder hos en så skön försvararinna. Missnöjd, ban visste icke hvarföre, kom han om aftonen på sitt rum och hans första ord till den gamle Basilio var er