Aftonbladet – 30 november 1844, sida 1

man — och din mun blifver förseglad, skall du kunna skryta med din belöning. Men fortom och spara icke på ridspöet; den otålige gamle är redan på stället, och ginge ban derifrån, innen du kommer, skulle en skorpion evigt gnaga mitt bjerte. Laurentio vände nu om sin mulåsna och tralvade hastigt derifrån; äfvensom Don Jose skyndsamt besteg sin häst, gaf den sporrarne och sprängde efter sällskapet. Under detta gåtlika samtal föreföll vid promevadridten ett annat, som torde förtjena att åhöras. Herrarne redo förut, fördjupade i politiken, betjeningen respektfullt på afstånd efterst — och damerna befunno sig alltså ensamma i midten. — Deras stora kraftiga åsnor, som icke hade annat gemensamt med sina namnfränder i norden, än öronen och den mörka ryggranden, skredo så säkert jemte hvarandra, att den högvuxna donna Fernanda icke kunde underlåta att becagna det sig, så förtroligt erbjudande ögonblicket, för att vix!a några ord med den älskad? systern. Hvarföre så stum, min blödsinta Blandina?, frågade hon. Icke ett ord om den nya eröfringen, hvarom du icke drömde v:d Pyrener-badet?n ;Hvad behag kan något öäga,hvilket liksom faller från skyarne, och hvars besittning göres så jält? svarade Blandine. Du tokav, log Fernanda; din smak är alltid bisarr och följer icke med modet. — Du skulle önska dig en Abencerrad eller morisk prins till älskare, något mord på din bröllopsmorgon och minst tre vackra lik jemte ditt brudaltar. Stackars liten, du är född flera hundra år för sent, och hade åtminstone aldrig bordt få lisa Madrigal eller Flores. En riddare de Ja Mancha, med barberare-bäckenet, illustrerar icke mera de spanska landsvägarne och Calderons smägtande prinsar bar nutiden förvendlat till djerfva, trotsiga friare. — Likna mig, du suckande turturdufva, foga dig i ditt öde; vi hafva begge ej orsak att vara missnöjde dermed.v