ZIGENARNE). SPANSK NÖVELL AF WILHELM BLUMENHÅGEN. 1v. I ett hö hvällfdt, antist möbleradt pelarrum satt slottsherrn få en hvilosoffa, hvars dynor i nödfall kunde stödja hans svaghet vid den varma ucderbandlingen. Men ledamöterne at det hemliga ;ådet hade redan lemnat honom, endast bans vän abbotea Hilario var ännu qvar, reste sig likväl iu från stolen, för att förunna den ärade don Ju. gquin en siuads bvda Man kunde änru kalla gre:ven af Orgoyren skön man, och, så som ban mu ås stödd mot soffans kuddar, under de gamla dammiga fanorna, som hängde på pelarne och under sligien Almeidas vapensköldar, liknade hen med sina skarpa, dock ädla ansigtsdrag, bleka kinder, djupt dunkla ögon och tuana hår öfver des höga, hvälfea pannan, en gammal krigsfurste, som, under sina tro!eer, uthvilar på val förtjents I rar. Våra herdebref skola hålla oltet i tygeln, så, som de gjorde det till bjeltsr mot landets fiende, sade abboten vid afskedstagandet. ,Vaka endast, ädle . grefve, genom de äldre bidalgos, öfver de unge cavalleros. Nöden tvingade oss, att för bittida släppa de unga fålarne utur ridstallet. Det blir nu svårt alt vänja dem vid betslet Redan syntes don Jose i dörren och dessa slutord förskaffade den utgående patern från den unge riddaren en fientlig blick, hvilkea likväj deona fridens man, med den vänligaste helsning och en välsignande åtbörd, besvarade och sökte göra oskadlig. Då don Jozquin blef varse sonen, satte han sg upp och hans panna mörknade; men då den sköne ynglingen raskt och vänligt nalkades, fattade och med värma kysste fadrens hand, ljusnade snart hans ansi3te, och ha!ft förebråerde, halft kärleksullt frågade han: Har du äntligen åter tänkt på fadren, vildbjerna ?, Förlåt,, sade sozsen, men ni var ju sjelf i yngre åren en stor j:glvän och. vet, att ett såa ) 80 Å. B N:ris 274, 275 och 276,