Aftonbladet – 27 november 1844, sida 1

VV och blonman af sin usgdom, sökte att underkufva det ridderliga Spanien — och tidehvarfvets hjeite, Napoleon, med de tappraste vid sin tf 1. runi, förgäfves offrade blod och kraft, för att i sto tet nedtramp2 en af Europas äldsta, kristliga kronor. Äfven naturen her gynnande sörjt för detta befästade slotts säkerhet. Det står på en terrassormig plan af bårdasto granit; tätt bakom det höjer sig, slit, såsom buggeo, en skyhög klippvärg, storartad, så till höjd som bredd, och nedanför slottet sänker sig en dylik brant, oillgänglig stenvägg djupt ned i daler, — så djupt, att vegnar, ridands och gående på dena förbilöpande landsvägen, sedda fiån slottets torr, likna beställsamma rayror, som hvimla om hvarandra. En enda saal väg, sprängd af menniskohand g:nom ett trångt klipp-pass, leder, i många krökningar, upp til slottet; men denna stig, ehu:u gångbar för menni:kor och hästar, blifver derisenom obrukbar för en fionde, att den nära slattsporten aforytes af en bred och djup, af naturen billad graf, Lvaröfver en väl undertå Isn vindbrygga, endast för den fredligt besökande, öppner slottets ingånz Så har denna plats, ehuru endsst en adelsmans arfsäte, icke ett kungl:gt fiste och utan grof bestycknirg, blifvit, såsom en jungfru, obesegrad i alla Spaniens äldre och nyare fejder; och även under de srg rdruckne fransmägnens åttaåriga invasion hade icke någon fienitlg fot beträdt dess innersta, ty ordet förräderi var okändt för dess innevånere — och tlika hade dessa murar i hela låndet förvärfvat sig ett utmärkt rykte, såsom en tillflyktsort för många förföljda och proskriberade, bvarföre ock folket)