Article Image
kas bruaa kinder aundens glöd synbart lågade.— Den ä!dsta band dem slet dena brokiga bindelo från Damgajas hufsud och tryckte, med hård hand, på henzes ända till knäet nedallande svarta hår en, af röda vildb:ommor och af det silkeslena klippgräset, kalladt Venushår, flitad krans — och i samma ögonblick tystnade sången. D.wiet Zenagar!, ljöd åter den gamles röst. Vi gifva dig flckan till hustru. — Huru länge hon skall förblifva det, ligger i ödets och din egen hand. — Vi äro ett fritt folk, om ock fjet!rade af alla folkslags i Europa hat och förföljelse, hvilka icke unna oss rum för sing och gra. Är ven i dt band, :om naturen bjuder och du nu knyter, sky vi en evig boja. — Hurda räck brulgummen kärlet, att han må verkställa ödets kas . Don högvuxne anföraren framträdde och höjde elt rundt, tomt lerfat öfver brudparets huvuder. Dewc Zensgarn, ropade han öfverljudt, i så månza stäsfvor, som detta sköra käril sönderfaller, så måsga år skall du vara bunden v:d Damgaja, Hyderabads dotter, hvars hand du håller. Förbinder du dig, vid ditt hf, att lyda ödets beslut, gifva henne trohet och skydd, kläder och näring, så länge samma ofjränderliga beslut befaller dig? Jaz förbinder mig dertill, vid lif, ära och egeadom!, ropade ynglingen och grep hastigt efter fatet. Försigtig!! hviskade zizenaren Hurda i hans öra. Da bebagar mig; ditt ansigte utvisar mod och kraft, och din blick, dina muskler äro icke den förlamade trälens. Derföre varnar jag dig, kasta icko för högt. — Mennisken kör icke binda sig läng:e än hon måste. — Käörleksrus är flygtigt, som bergsvaten, och det gifves flera blommor, som gerna låta plocka sig på vår vardripg. Kasta icke för högt, yngling!n Den tilltalade kastsde en blick på Damgsja, som, efter bruket, nedsjunkit på knä framför honom, och under det hon ödajukt afvidada sitt öde, böjt för borom det lilla hufvudet och liksom bedjande til honom khöj! de sköna tårfulla ögonen. SHuru skön hon Er! hvilken ssligtet väntar mi; vid bennes bröst! dessa tanker föllo lågande ge nom ynglingens hela väsende — och med all kraf

26 november 1844, sida 2

Thumbnail