Aftonbladet – 25 november 1844, sida 3

——— 0 — LV SSRRRNARAES TTT Och skall hålla hvarje :örbindelse ? fortfor de) gamle. Trognare, än hans katholska majestät höll sin: iötten ull folke:, som utdre! Negros och los Fran cesesp, sade dena unge mannen. v Damgaja är en sköa blomma ibland sina systrar i Vildmarkep, sade den gamle zigenaren: hon är ren — renare är icke källan, som framväller ur den kalla klippan. Aschmir har vårdat barnet, såsom den indiske köpmannen sin dyrbaraste demant, och ehuru dessa knotor äro mörknade, genom tidens åverkan, detta kött förtorkadt, såsom en mumie i Vishetens land, skall likväl Aschmir aldrig fördraga, att hans klenod fläckas — och döjer sig en orm i ditt hjerta, som kunde såra och törderifva Damgaja, — frukta då Aschmirs hämnd. Tretusende af vår stam tåga och lägra sg från Biscayiska ha!vet ända till Cap de Creus, de gå alla på lätta sulor och deras armar öro snabba som åskstrålen; och a.la dessa tretusende iro färdige, då Aschmir Tiravandaburum kallar lem. Betänk det, unge man, innan du gör det; som sedan aldrig kan bliva ogjordt.o Jag har betänkt allt,, svarade ynglingen, stolt rimodigt. Jag är en son af dessa berg, och der rukar man betänka, innan man höjer armen och itsträcker foten. Du ser att jag kommit, står ramför dig och håller min sköna, älskade flicka mina starka armar., Den gamle gjorde ett bifalistecken, men fortfor ikväl långsamt och med en stämma, som klinade: skarpt genom luften: Och hvem är den arma, som du kallar din köna, älskade flicka? Hvar pråla hennes slott, vilka anor räknar bon och hvilket är hennes rejdade familjenamn? Hon såg dsgsljuset i ett snestall, som icke tillhörde hennes moder. Henes anhörige bo i vildmarken och sofva i skogsnåren; fråga den lågaste, sjelfva tiggaren bland olket, och han hedrar hennes slägtingar med nam