Aftonbladet – 25 november 1844, sida 2

graniten bildade, lågade en liten värmande eld vid hvilken två menskliga gestalter voro lägrade hvilka tycktes passa till den råa, ovänliga omgit aningen. Nära intill den sprekande elden satt er urgammal z2enare, stödjande de nakna, torra ar: carne mot knäet och det, med långt, oredigt sill. verhår betäckta hufvudet mot handen. Jemt bonom låg, en ung flicka af samma förskjutn: folkstam och skådade, med svarta, strålande ögon bvilka väl tillhörde ett solbrändt, men utomor: dentligt sköot och behagligt ansigte, stinnt på der flammande låzan och de mot tallarnes toppar uppfladdrande gnistorne. Flickans mörka klädnad utstyrd med brokiga band, den orientaliska hulf. vudbonaden, äfvensom den oklippta fårskinnspelsen, som den gamle bar öfver en lifrock, ga gruppen något vildt, romantiskt, hvars bild för er konstens lärjunge skulle varit välkommen att skå.da och på duken uppfatta. Den mörka flickan vände nu sina ögon från elden och höjde dem mot gubben. Skygg såg hor sig omkring och ett djupt andedrag förkunnade henves bjertas oro. Har nattens ande strölt sitt vallmo-frö på dir bjessa, fader Aschmir? frågade hon halfhögt, eller hvarföre talar icke din tuaga, i denna graf till din sondotter? — Damgaja fruktar icke skogen och den ödsliga heden, men hir omfladdrar läderlappen vår eld, ufven tjuter från sitt näste i tallrae, och dessa olycksbul komma bjertat att isas i det hata bröstet., Redan vid första ljudet af den välklingande stämman, hade den gamle höjt sitt hufvud och iagt sin torra hand på flickans marmorkalla skuldra. — S5mnen är icke ålderdomens vän, Hyderabads dottern, svarade han. Om än Aschmirs trötta ögonlock slutes, vakar dock hans själ och lefver i det förflutna, hvars sol längesedan slocknat. Kande den, som jag, räkna åttatio somrar, hade du så ofta sett skogen påtaga och aflägga sin gröna klädnad, så många födas och åter begrafvas,