Aftonbladet – 25 november 1844, sida 2

förhålla mig, att hans kärleks rena flamma aldrig må slockna.n Han har lofvat att aldrig åtskilja oss, förr än jorden återfordrar mitt stoft, och : hans blick lyste sanning,, svarade den gamle allvarsanot. Men han har förlefvat sina ungdomsår, skiljd från de hemlösa barner; vi veta icke om har, så fast som de, håller tro och löften. Aschmirs erarenhbet har i tider, som varit, innan du, gråtande, skådade dagsljuset, sett lika ädla och sköna minner bryta sina ord.n Icke han! icke banl inföll Darageja lHifligt. Hans tusga är renaste guld, bans blick eldig, men elden är hvit, såsom stjernliuset, icke röd, såzom den tändsnde åskstrålen. Utom dig, kunde D:mgsja endsast åt bonom anförtro sitt lit. Han bar sökt det arma vildmarkens bjirn, råsom hjörten vatinet, heligt besvurit sina kärleksord och varit mild och blygsam emot den föräliralösa, icke djerf och oförskämd, såsom de meste. pSkåda åt vester, barpl sade nu gubben. Den bleka månen sjunker snart i bafvei och Acss sista strålar kasta ett silfverskir ölver wvsttcafallet der bort2. Stunden är inne, då han borde kommi. Flickan sprang opp och betraktade det sköna skådespelet, som allt praktfullare utvecklade sig; likväl såg mar, buru eu inre bäfvan skakade hennes smärta gestalt. Nu stod. bela rånen . öfvår bergöppningen, och dess skimmer dansade Iefvande i ech genom det störtande vattnet; då löd en sällsam hvissling, lik vipans på ljungheder, och sedan den gamle med ett lika Jjud besvaret den, skredo två gestalter utur det glänsande sioftregpet och palkades hastigt platsen, der elden äpnu hlossade i sora, röda kol, likt irrsken, som fladdra öfver begrafna skatter. Den förste nattvandraren, som närmade sig, var en smutsig Zz genargosse; honom följta raed haetiza, kraftiga ster, en reslig, smärt men, eburu ännu yngling, ty endast spär till ett mörkt skägg beskuggade den friskröda, yppigt bildade öfver