Si PGIVIU, Ul: JUG INVREUIURSA UDPPPV BIDUIG Ver a förijana något afssenda, som motiverza för framtälinisgen och besluset icke syfta på den skada fö:nyndaren för sin person lider derigemom, att den ysta förmånsrätten hindrar honom erhålla fastighatsåp, utan på den skada, allmänna kraditen lider deri22com, att en förmyndare som beköfrer, man af den ysta lörmåssrätten hiadras stt erhålla inteckningslån, krait er? detta hinder tvizgas ait kringgå och eluderz sgen, på det i utst:s batänkanda äfven omförmälds ätt, alt efter öfverenskommelse med tredje person it honom afiräda förmyndarebefattningen, för att lensamma efter kort tid återtaga sedan egendomen Ultfoit till annans säkerhet under tiden istecknad, 1 wilken händelse myndtungens förmånrsrätt ej åter idtager, förr än ifrån den dag, då förmynderskavel åryd anförtroddes åt förra förmyndaren.n Ea ta!are har förekommit mig i framställningen a len mevirg, att socknerämnden egentligen borda baffa tillsyn öfver förvaltviegan af omyndiges egendom. stället för de goda män, utsk. för detta ändamål föeslagit, och det skulle efter min tamka icke lida påso3 tvilvel, ett demnpa gransknisgepligt blefvo både iamvetsgrarnt fullsjord och betydligt usderlättad deriterom, att omkrirg åtta af de klokeste männen i jockaerm undfiage ett sådant uppdrag, hvilket de söserligam sknuile fissas barecdvilligo, avs utan ersättning ullgörs. Aven i öfrigt kuade vara mycket att tilöggs; men då den allmänna menviegen inom ståndet lyRes vara stämd emot utsk:s förslag, torde det rmåhända vara öfverflödigt och utam ävdamål, att i sajen vidlyftigare orda, bvadan jag slutar med dem ösIan, att ru afgiina anmärkeisgar må komma Lagutsk. tilbarda vid em återremiss, på det av utsk. må komma i tillfälle et: tega det anförda i öfvervägands och åt frågorna söka Bereda den framgång, som är både önskvärd och behöflig. Ola Svensson. Under diskussionen har blifvit yttrsdt, hvad äfven utsk. bland siaa motiver upplyst, att lagen i szåeere tider blifvit gictad på des sätt, ast örmytdaren med saman person öfverenskommit, ati till denne afsti förmynderstapet, och sedam han för aan gäld lärt ioteckaa cgendemen, deissmma åtoragit, samt såled:s vusmit samma ändamål att sätta myndlisgens säkerhat efter inteckringarne. Om derpa, till skam för vår pu så kallad upplysta tid, gjorda uppfiasnisg vore för myndiisgan verkeligen farlig, skuile jag önskat att, då exemplet ärsu är sällsynt, man icke gegom offaatlighet velat väcka på björnea, som sofver ; och 1835 års författni-g om lösöreköp feller mig härvid i minset; man hide då funnit, att den gamia fåordiga lagen kunde en och annen gårg gäckas och detia onda skulle genom en ry lag — en väl uivecklad förordniog botas; men buru bedrägerierna just fråa den tiden gått i sväng, bevittaas af en bedröflig erfarenhet, samt de uppdrag nationens ombud från al!a landsändar erhållit, att vid denna riksdeg få bemälda författning upphåfven, på hvilken man måhända icke utan skäl kastat skuggan, att den, tvert emot det goda syftet, varit en leåsijerna i detta falls I min tarka har likväl formyndarees upptäckt att på ett sådant sält förminska pupillens säkerhet, icke kuncat förringa legess värde, ecär domaren vid sista förordnandet måste litsåväl com vid andra tillällen pröfva förmyndarens egande qvalifikztion ; och rågon farbåga kan således af denna omständighet icke uppkomma. Mana har sagt, att det skall blifva svårt få duglige förmyndare om dea gamla lagen bibehålles. Jag frukter detta slideles icke så läsge redbart folk finnes, ty jag anser 20 kapitlet Arfdabalken vara et tillräckligt korrektiv i detta fal!, enär domaren har rätt att vid vite ålägga förmyndare en sådan skyldighet, då Där icke till sin ursäkt kan företo sådane skäl som påföljande 21 kapitel godkänner. Man bar velst upplysa, att, vill följd af försummad årlig räknieg, förmyndare, som vid slatlig redogörelse icke haft anczan ledning än minnet, icke kunnat uppgöra någon säker liqvid. Hvad årliga räkvinvgar vidkommer, har det mera varit brist i verkställighet än i sjelfva lagen; och betiäffande liqviden, så måste väl Ge fsll vara sälisynte, då icke ett ursprungligt qvitto eller arfskifte finnes, som visar det primitiva arfsbeloppet, och är detta gifvet, kan man, utan att jag derföre vill försvara försummelsen, genom utsträckniag koroma till ett lika säkert resultat. i Mean hear yttrat, att det är nämnden i allmänhet, som med ganska liten noggravhet föreslår förmyndare. Om så är; med hvad hopp kan man då genom den oya lagen vilja kasta nästan all de omyndigas säkerhet i domarens och kommunerra3 händer? I redan begåogna fel bar maa ex varning, men icke någon borgen, att de skola hädanefier uteblifva. I min ort föreslår likväl utredningsman vanligea efter samråd med sterbhusdel:gare redbare och vederhäftiga förmyndare, hvarefter domare och nämnd ytterligare pröfva vederhäftigheten. Såsom ett bevis mot den gamla och en rekommendation för den nya lsgen har ett exempel af en mångårig rästegång om förmynderskap blifvit andraget, samt att den tysta förmånasträtten är så skadlig för krediten, men i förra fallst torde det blifva svårt att få en lag som afskaffar all rästegång; och huru dålig krediten än må vara, kan jag aldrig biträda den mesingen, att den får uppbjelpas på de omyadiges bekostnad. Pehr Jönsson från Christianstads län: I följd af en ledamots yttrande, a:t den tysta förmånsrätten skulle medföra svårighet vid iörmyndares tillörordnande, anser jag mig böra upplysa, att en sådan svårighet icke låtit spörja sig i min hembygd. Maa tar der ganska gerna emot ett förmynderskap, evär men för medel, som på detta sätt innehafves, enda-t betalar fem proceet i stället för sju å åtta procent för lån i diskonten. Man har föreburit att den tysta förmånsrätten hindrar förmyndare, att erhå!la fastighetslån; men detta är alldeles icke förhållandet, så framt han eljest sköter sig väl samt gör sig känd för redbarke: och ordsntlighet. Huru, på sätt här blifvit yttradt mera penningar skulle komma i omlopp gexom der tysta förmånsrättens tilliotetgörelse; det är en sak som jag icke kan förstå. Åtminstone kunna vi ej klagt öfver brist på lånesökande, så länge i banken finne en ganska stor mängd låneroversaler, hvilka förblijvt hyilande endast i följd af penningetillgångarnes otill räcklighet. Jeg förenar mig med dem som yrkat a slag å Lagutskottets betänkande. Anders Jönsson från Östergötblands län: Beträf fande först Lagutskottets betänkande 24 15, isstämmer jag bufvudszkligen uti de åsigter Anders Eriksson från Elfsborgs län utvecklat, äfvenzom jag ifråga am hatönkasdat MM 41 trar att an laghantämmeolse