Aftonbladet – 22 november 1844, sida 3

taget, utfördes båda sistnämnde körer med mycker förtjensty-oaktadt i den förras modulationer ej sak: nas frestelser att detonera, hvilka dock motstodo: med prisvärd ståndaktighet. Ett omisskänneligt intryck frambragte hymner ur Naumanns Gustaf Wasa: pÄdla skuggor, vör: dade fäder, denna oförgängligt sköna relik från en tid, hvars ädla enfald i konsten vi fåfängt göka uppnå, en relik, dubbelt dyrbar för oss, då den ej allenast tillhör ett kärt fosterlands ämne, utan äfven ursprudogligen Stockholms scen. Det romantiska behag, som denna musik saknar, ersättes rikligen genom samma antika, lugna klarhet, samma kraftfulla, jemna hållning, som vi så högt beundra bos Gluck, men tvilka egenskaper betydligen försvåra dess sanna återgifvande i vår tid. För hr Gänthers period är stylen i denna musik egentligea främmarde och ännu mera, såsom man skulle tro, för dea romantiska riktningen af hans talang; desto mera bedrar det hans riktiga musikaliska urskillningsförraåga, hans säkra takt, att så hafva lyckats i uppfattning och återgifvande af detta konstverk, såsora fallet nu var, helst då både dess kärnfulla karskter och beskaffenheten af lokalen väl hade erfordrat en organ af mera kraft och volym. Doack glömde man snart instrumentet för konstnärens skull. En fantasi för orgel och 4 händer af Hesse, ej förut hörd härstädes så vidt vi veta, innehöll rätt goda tankar, hvilka äfven voro väl behandlade, ehuru en något fuilständigare utveckling af dem ej tycktes kusnat skada. Exekutionen genom hrr G. Mookell och Thorsell var beröm värd. Kongl. Svea Lifgardets musik-korps utförde de väl errangerade orkestersakerna under hr direktör Preumayers anförande; Voglers bekanta sinfoni, 4:sta allegro och 2ndante, var ett serdeles Jyckligt val och gafs äfven tillredsstillande. — Be:etbovens vackra och lifliga ouvertyr till Prometheus gick visserligen rätt väl; dock vilja de hastiga violinpassagerna j tega sig riktigt ut på klarinetten, hvaröfver man ej fir undra. Bättre hade varit om man valt någon för detta arrangementssätt och derjamte för lokalen mera lämplig ouvertyr, t. ex. till Coriolan, eller någon annen af depna art. — Alven hörde man den i sin erkelhet så vackra hymnen ur Lilla slafvinnann, af Crusel:; detta nummer lämpade sig synnerligen väl för harmonimusitk, och arrangemanget var äfven utfördt med sakkännedom och skicklighet. Den berömda fantasien för 4 händer, af Mozart, är visserligen en bland mästarens herrligaste skapelser, ett verk, uti hvilket den mest sublima inspiration valt den djupsinnigaste bland alla tonformer till sin uppenbarelse. Man tror sig deruti se den stränge, kolossale Bichs ande, förklarid af Mozarts ljufva melodiskönhet, och, ömsom lyssnande med rörelse till den undersköna sången, ömsora hänförd af de brusande harmonimassorna, de djerfva koatrapunktiska kombinationerna, förmår man dock med lätthet öfverse den symmetriskt ålara formen, som låter forskaren åt minstoae ana den inre betydelsen af det grandiosa dramat. — Her Thorsell och Mankell utförde detta verk på orgeln med en pietet, hvilken, i förening med en stlisynt ensembie, gaf åhöraren en värdig bild af den store mästarens skapelse och med detsamma en stund af ren och oörfalskad konstnjutnivg, för hvilken säkerligen en hvar med 0s3 hjertlisen tackar da förtjenstfulla konstnärerna. —U—