IUaUUute DlAUU Utd di lUSICI INlagel, cunt I tanka, fröken Römer ett ej ovigtigt rum. He nes repertoir — till större delen åtminstone : såväl som hennes spel, bevisar att hon känn och förstår att hegazna den på en gång mest tac samma och arlistiska sida af sitt instrument, Oo hvilken vi i det föregående talst, och ehuru he nes färdighet rumera ej kan väcka någon en tismo, så är den dock tillräcklig till ett fritt o I bravurmässigt föredrag äfven af de mest brydsar ma bland pyromantikens produkter. Ty äfv ett par spektskelpjeser af nämnde art förekomn på hennes program; dock vilja vi ej klandra ko sertgifvarinnan för detta offer åt tidsandan, emed bon förstod att skadeslöshålla den mera klassis sinnade delen af sitt auditorium. Serskildt bö vi ock berömma fröken Römer för det hon icl låtit de vilda transscriptionerna etc. förstöra s vackra tonfulla touche, hvilket eljest ej så säll: händer de romantiska virtuoserne och derigeno urståndsätter dem att återgifva ett cantzbile me dess behöriga uttryck. Konsertgifverskans första nummer var det be kanta konsertstycket i F moll af Weber. — Ir billningskraften tröttnar dock aldrig att lyssna ti detta Webers romantiska fantasistycke. Hvilkt poetiskt lif andas ej i dess hufvudmomenter, oc huru dramatiskt äro de ej sammanflätade me hvarandra! Sedan, efter den sorgsna larghettor fagotten inträdt med sitt klagande, recitativartad solo, huru öfverraskas man ej af de friska marsch tonerna, som i början likasom på afstånd angifva pianissimo af klarinetterna! Man tycker sig se va pen hemlighetsfullt framskymta mellan träden i de; mörka skogen, men snart bar det krigiska jublet un der ett ständigt stigande nått sin höjd, och uti dei sista satsen upplöser sig allt i ljus och glädje Man blir dervid till mods, som då man läser e! forntysk folksaga, berättad af Tieck eller Musäus och måhända har någon dylik föresväfvat Fri skyttens författare vid konceptionen af detta verk Här är pianot något mera än ett blott larmverk tyg: då man hör dess parti, tycker man sg s en dramatisk person, bjeltinnan i stycket — oc! likväl är konsertisten ihågkommen med allt hvac som erfordras för att ställa hans talang i en för delaktig dager! Men Weber var ock ej allenas musikus, utan äfven en skald, som alltid lade poetisk betydelse i sina toner. Vi tro oss sålunda säga mycket i få ord, då vi nämna, att andan uti denna komposition e gick förlorad i fröken Römers utförande deraf Hennes uttrycksfolla föredrag i Lirghetton, hennes lifliga och smakfulla återgifvande af den sist: satsen bevittnade, att hon ej allenast kan spela utan äfven tänka och känna. Ett annat nummer, hvarigenom konsertgifvarinnan ådagalade. sin cjupare musikaliska bildning. var den förträffliga Fugan med preludium i D moll, af Sebastian B:ch. Så vidt referenten känner, var det första gången en klaver-fuga af denne mästare härstädes producerades offentligen: måtte det ej blifva den sista! Man misstar sig nemligen storligen, om man fruktar att här råka ut för kontrapunktiskt pedinteri, utan själ och kä s!e. Den gamle Sebastian hade hunnit så lingt både såsom torlärd cch estetiker, och på ett så harmoniskt sätt utbildat både snille och förstånd, att formen aldrig beherrskade eller ens besvärade honom, ehuru konstfull den var, utan i hans hand endast var ett sinnrikt och honom kärt vordet medel att uttrycka hans sublima, oförgängliga tankar. Så!uada har hvar och en af hans fugor en bestämdt uttalad, skarpt utpräglad karakter, stundom passionerad, stundom af en storartad dysterhet, stundom glad och triumferande. Uti de flesta lefver en varm och innerlig poesi; alla bära en gemensam stämpel af den imponerande värdighet, som den strängt bundna stylen i förening med mästarens allvarliga anda förlänade dem. Fröken Römers utörande af det Bachska verket röjde på en gång en färdighet i den bundna stylens föredrag, och en uppfattning af den gamle mästarens and2, som man ej plägar vänta af en modern virtuos, och minst af ett fruntimmer. Man skulle kutna anmärka, alt hennes nyanser här stundom hade en nog modern färg, dock föredraga vi detta vida framför det stelnade träaktiga föredrag af Bachs musik, hvilket en och annan Zelot från gamla skolan så samvetsgrannt vidhåller, och det vi ingalunda tro härröra från Bach sjelf. Dan gamle Sebastian hade för tillfället blifvit placerad mellan 2:ne fashionabla herrar, nämligen Chopin och Döhler. Vi vilja imediertid lemna denna manöver opåtald, då konsertgifverskan — med eller utan skäl, — troligen ej vågade framsläppa den gammalmodiga kantorn inför allmänheten utan denna säikerhetsvakt; men väl hade hon bort göra ett längre uppehåll mellan hvardera numret, för att låta åhö arne komm2 till medvetande af det hörda, då nu deremot alla 3 pjeserna nästan omedelbarligen följde på bvarandra. — Dea Chopinska notturnon är en snillrik och karakteristisk komposition, ehuru något besvärad af de bizarrerier, från hvilka denne elest så förtjanstfulle tonsättare sållan är fri. Daz Döhlerska etyden deremot består af en envis caena di trilli eller drillkedja, som fåfängt söker :perra vägen för en rätt intagande och kokett meodi, hvilken framsliograr sig än ölver än unier ilt hinder. Det hela bild:r en rätt uaderhåtlanje tonlek, och utfördes, likasom den föregående pjesen, med lycklig uppfattning och en öfverligsen teknisk skicklighet, hvilken gsadnara avanskan