— Red. har blifvit anmodad att lemna rum åt gedanstående uppsats: Några facta och reflexioner, framställde med anledning af vissa riksdagsmänrs från Bergs-. lagerne underdåniga ansökan om beviljande ef export för 50 tusen skepp:d tackjern. 4:0 Tackjernstillverkarne klaga öfver beroende af stångjernstillverkarne, och påstå sig af dem vara förtryckte. Det är dock ett väl kändt fectum, som ej kan bestridas, att tackjernstillverkningen bedrivits med den fördel för bergslagerne, att inom dem existerat och ännu existerar den förmögnaste allmoge inom hela landet, och att de fleste och störste förmögenheterna, så blard allmogen som ståndspersoner, blifvit der samlade; då å landtlaget högst sällan sådane större ägodelar kunnat förvärfvas, och att den allmännare välmågan i bergslagerne har satt denna del af Sverges allmoge i det skick, att bergsmän ej i allmänhet räkna sig till arbetsklassen, utan anse sig gsnska ofta tillböra ståndspersonernes klass, så väl till lefnadssätt fom vanor. Förtrycket har väl då ej egentligen legat så hårdt på denna bandtering, och bemställa vi, om icke grufvoägarens nuvarande beroende af bergsmannen med samma skäl skulie kunna anses sårom förtryckt. 2:0 Såsom skäl för den begärda exporten af tackjern, beräknas och uppgifvas stora behållninger af tacljern på vågarne, vida större än hvad desse verkligen äro. Förbållandet hörvid är, att under en gynnsammare konjunktur för tackjernstillverkningen den sednere tider, har denna blifvit högt uppdrifvep, särdeles af de sämre tackjernssorterna, och taickjernet betaltes ända till och med år 4842 med vida högre pris, än som var lämpligt i jemnförelse med de årligen falisnde priserne för stångjernet. En ovanligt långvarig torka åren 4842 och 4843 orsakade, at många ståingjernsbruk, under en stor del af dessa åren, af valtenbrist voro overksamma, hvilket vållade en minskad konsumtion af tackjern. Härifrån härleder sig egentliga oresken till den så högt omskrikna behållningen hösten 1843, hvilken dock var vida mindre än den ansågs och nu uppgifves. Det borde åtminstone, med bevis öfver tackjernsblåsningarnes beopp, styrkas om desse åren 1842 och 4843 verkligen voro så stora, i jemnsörelse med de föregående, att den uppgifne behållningen hösten 4843 derifrån härleder sig, bvilket vi dock med visshet tro icke vara händelsen i Wermlend och de bergslager, som der vanligen hafva afsältning för sitt tackjern. Att i år tillgången på tackjern icke allenast blifvit upprymd, utan till och med för de bruk i vestra delen af Wermland, som under hösten varligen uppköpa sina vinterbehof, varit otillräcklig, är en sanning som flere b:uktsägare på DalsIand och vestra delen af Wermland fått erfara, och som kan intygas af dem, som handla med tackjern och dermed vanligen furnera en stor del af bruksägarne i dessa provinser. När förhållandet nu verkligen är sådant, hvar är då den stora behållningen, för hvars skull tackjernsexport skulle beviljar? Männe ej möjligen än flere sådana förseelser och origtiga uppgifter i denna sak kunnat äga rum? or Srm————— sm —— a ——