Aftonbladet – 20 november 1844, sida 1

yxbugg smattra — och granater susa omkring örona. Lif och död om segern ryckae, folk som slegtfån isärstyckas; blanka damascenerna k!art som solens radier glimma; menniskokadaver simma stympade på froggorna. Alt, som eger lif: och ändas, konvulsiviskt rör sig, — blandas räckt i vildt fantastiska grupper, störfar samman, viker, höjer segerrop och skriker tjutande af smärtorna, Allt ting mördas eller mördar; sabeln slår — och döden skördar; bleknade om käftarna, Palikarer bufvudstupa störta plötsligt i de djupa; bottenlösa svalgena. Krutrök skymmer luft och vågor, tacklet står i ljuia I3gor; i het blod kallblodiga, beckiga matroser vada, jungmän späda, lefnadsglada, dimpa från nånockarna. Klästrande från smäckta toppar tyst, som andar utan kroppar, snabba, spöklikt luftiga, som sylfider fjäderlitta, spensliga blodiglar sätta öfver balustradarma. Då af pisan nalkas dräggen; fagsemt af med sabeleggen äras hufvws; kedjerna rassla ; qvinnor sammanlänkas, vräkas ut; på männen dräckas knifvar i balsgreparna. När en stolt eskader sväver majestätiskt framåt, bäfvar jag af fröjd; blodkulorna skena som Gvloksilfverperlor ;