Aftonbladet – 20 november 1844, sida 1

(Insändt.) PIRATEN. Ingen oro, ingen smärta än mig tört; mitt fria bjerta, friskt i alla fibrerna, ej af fruktan mins en känning; lifvet kokar som en bränring i de fulla ådrorna. Från min barndom ren jag fleggam älskat; bums jag kröp ur vaggan uppör fallrepstrapporna; blodet rann som eld i kroppen nät jag klängde upp till toppen, sjungande i vanterna. Modig var jag som en panter; bliztrande som diamanter i mig glänste ögona. Satan var mitt namn på skeppet; som en björn om sabelgreppet höll jag fast med ramarna. Men att lyda snart mig lusten brast; ett brott dref mig till kusten, der, bland otillgängliga remnor djenft, som örnens päste, vräkt, ett skrofligt Donaufäste badar sig i dimmorna. Riddaråldern var förgårgen; mässan fick, — ej kärlekssångep, — gensvar; — der i hvalfvena slagsvärd skramlat segerrika, hö:de jag en musk predika: PBSoli Deo gloria ! Död var borgherrr, frökerblUrer riglad, multnad troubadouren; genom saln ihåliga, genomträngande och skarpa vindar hvepo der hans harpa Jjöd i månvskensnätterne. — AA Saknad dväjas nu, der striden böll sitt hof i medeltiden; sitt radband portoriia räkrmar ledsnaden; i cellen