Aftonbladet – 20 november 1844, sida 1

—fart kon skjuter med de rika saffransgula dukarna. Jag dg prässat fram, när ingen annan vågat lyfta vingen eller lätta ankarna; under skydrag, mist och tjocka höll du sjön, min fina docka! säkrast bland Corsarerna. Skrå du fått dig längs ryggraden, bly dicht mellan sxelbladen, grundskott under bogarna; men du ock:å, vid profeten! tagit hämnd — och menskligheten dyrt har gäldat refvorna. Staplar af otrogna dödg multna, sårade förblöda. Weg med liken! hajarna snåla gapa efter späcket! all belamrinrg ifrån däcket; öfver bord med kropparna! Ljuft är när signalskott skrälla, silfverpipor ljuda gälla, skakande Juftmassorne ; roparna till äntrings blåsa, tusen vreda jerngap flåsa eld ur styckeportarna. Sjön arbetar våldsamt, barmenr tornhögt skjuter upp i barmen, vågorna gå resliga som Sofia-minareten; suckande zom hopplösheten, ängsliga, dotoniga. Rapgskepp mot bvarandra glida; Kogskepps, sida emot sida, fpy ur alla gluggarna; fyra dubbelt af — och vända, spruta fårska blåbär ända ia i kabbolgatterna. Hafvets fålt i fåror klyfvas; segel hvifta, flaggor yfvas, svepände vindkårorna; hett; som eldregn ur en krater,