Mamsell Högqvist var en både älskvärd och ståtlig furstinna af Ferrara. Om Leonora 2 Este i sjelfva verket var sådan, så kan man ickt undra öfver det välde hon säges hafva utöfva på den stackars poeten, som dock, om vi få tr hans komentatorer, icke var något mönster a! tro. het, utan hvars bjerta brann för en hel hop re gerande furstinnor, till hvilka han skref. vers bås de kors och tvers. Uti första scenen, samt sedermera i en maskeradscen, förekom 0:s m:!le Högqvist Jyckligast i sitt spel, hvilket vid dess: tillfällen : var både varmt, sannt och hfligt och försonade oss med den furstliga köld, bvarmed hon omgjordade sig uti några andra. Mam: sell Österberg återgaf Angiolinas vackra part med mycken natur, värma och behag. De låg någonting eteriskt oskuldsfullt och halft öfverjordiskt i hela denna bild, som gjorde Tassos orc om hennes snara himmelsfärd till en rörande pro: fetio. Just så har författaren säkert tänkt sit skaldens goda ande. Blott några tvära, eller hell: re alltför hastiga höjningar på hufvudet störde barmonien i hennes annars lediga och behagliga om ock icke alltid tillräckligt mjuka rörelser: Fru Almlöf var en täck Lucretia af Urbino och var lyckligast uti scenen med Montecatino då hon bryr herr öfverkammarherrn för hans om: bytlighet i tänkesätt vis-å-vis Tasso. Hr Almlö tog sig stlåtligt ut såsom kardinal Aldobrandini särdeles i slutscenen, då han kröner den döde sångaren. De öfriga rollerna äro obetydligare, men vorc i goda händer: Fru Bock var en bjertlig Cornelia och herr Wennbom en tillräckligt stursk öfverkammarherre, samt herr Svensson en barsk och tilltagsen röfvarhöfding. Underligt förefaller likväl att bemälde röfvarhöfding, som bakom trädet lyssnar till Tassos samtal, och som, efter all sannolikhet måste hafva hört hvartenda ord, då han befinne! sig blott på några få aluars afstånd från den talande, samt således ej kan tv.fla på att pilgrimer skickar bort sin sista skilling — ändock rusar fram och ropar börsen eller lifvet!) En besynnerlig figur föreföll oss ock en hen Antonio, Cornelias son, som liksom fallit ned från skyarne bland författarens vers, förmodligen för att gifva Angiolina tillfälle att orda om sin kärlek för Tasso. Här skymtar för mycket af machineriet fram. Men efter vi kommit att nämna machineri, så får icke glömmas det vackra, och om vi ej irra oss, nya fondstycket (af dekorationsmålsren herr Mäller) föreställande Neapel och Vesuvius med dess rökstod, samt der nedanför hafvet med sina fartyg och marmorsådda kuster, allt i den italienska luftens varma och leende färgton. Recettagaren röjde den utmärkelse å publikens sida, som hans talang förtjenar. Han medbanr knappt att aftaga den capitolinska lagerkransen, förrän man ämnade honom en annan från teatersalongen, men ödet, som alltid tyckes vilja ha ett finger med i fråga om hederstecken, forslade nu kransen ned i orchestern. För icke längesen, då man ämnade lagerkröna en af operasvjetterna hände det sig likaså, att kransen ior ned bland vioinerne. Hr DAubert utförde mellan båda pjeserna en komposition af Hz2uman och vann rycket och förtjent bifall för sitt vackra föredrar. Till allrasista bestutet hörde ock ett nöje, som kallades ,Sommarnöjet, der man hade det stora nöjet att få se samtlige deltagande personerne vid en måltid, en del ätande, medan de andre passale upp vid bordet; att detta stycke ändå icke fö:eföll så alldeles nöjsamt, dertill torde den ogynnsamma årstiden varit skulden; att framkasta nåon annan orsak vore kanhända en oartighet mot lera än författaren. Vi antaga således den förstrvämnda, och anse oss förpligtade tillägga, att det dena stycket utfördes oklanderligt af kongl.. teaerns sujetter af första rangen.