HE MAMMOR SSE VR MJ; P9 VE RAR or högvördiga klerkeriet aldrig hörer till de blöta i sådana saker. KUNGLIGA TEATERN. Den nya pjesen Boja och kronan eller Tassos öden, omfattar de märkligaste hufvuddragen af denne ryktbare skalds lefnad och vexlande öden, hvilka ofta förut, med mer och mindre framgång, ut;jort ett smne för dramatisk behandling. Det är ett dristigt företag att ur seklers hvila försöka mana upp en dylik stor ande, för att i sanna och åskådliga drag framställa för ess hans handlingar och öden, skiftningarne i hans oroliga karakter och den förtärande branden i hans själ, men framför allt, att härma bans glödande språk och söka träffa den rika poetiska åder, som framvällde ur skaldens egen barm och sprang upp i väldiga strålar af bat, af kärlek, al georg, af qval och sällhet; allt detta, säga vi, är en otroligt svår uppgift för diktaren, och kanhända gäller samma regel här, som vi läst om andebesvärjningar i allmänhet, nemligen att besvärjaren måste vara lika stark till anden, som den han vill mana fram, annars blir bilden otydlig och mörk. Hur pass långt den tyska dramaturgen hunnit i denna konst vilje vi ej helt och bållet afgöra. Nekas kan det icke, att v. Zedlitz Tasso föreföll något enformig med sin femakts långa jeremiad och de bränneoffer han idkeligen eznar sin egen storhet; men kanske var han ock i verkligheten bshäftad med: något förgudniagsbegär, hvilket syns troligt, helst han torde hafva blifvit smittad af sina många: beskyddare af andeliga ståndet, ifrån hang helighet sjelf, och dennes kardinaler, allt intill munkarne i Gud vet huru många kloster, der han höll till. Författaren till tragedien i fråga antager på god tro, att poetens kärlek till Leonora af Este ådragit honom henzes broder Alphonsos, hertig af Ferrara, ovilja, och att denne furste derföre låtit insitta honom på S:t Aanas hospital såsom vansinnig. Här finner man i pjesens början den oclycklige skalden förtvinande och förtviflande, anklagande ödet och sina fiender. Förf. har dock varit barmhertig nog att sända honom en tröstarinna, för att sprida något ljus i den natt, som omger horom. Det är kastellanens syster. der usga Arngeolina, — en poetisk och älsklig fiktion — förbehållet att representera Tassos skyddsengel. Om dagen är hon hans sällskap och enda tröst, och då han soiver vakar hon öfver hans hvila, och tyckes säga: Här vill jag sitta vid dia sida Ea trogea-. vän och se på dig., I slutet af andra akten, om vi ej missminna Oss, befrias Tasso, på hertigens af Mantua förbön, ur sin fångenskap, med vilkor likväl att före morgondagen lemna Alphonsos stater. Den ridderliga poeten tar dock, innan han lemnar orten, afsked af Leonora på en maskerad i furstepalatset; derefter fattar han vandringsstafven och beger sig, åtföljd af Angeolina, på väg till Serrento, att träffa sin syster. Nära målet för sin förd öfverfalles han at röfvare, men hvilk?, när de händelsevis få höra den frejdade sångarens namn, icke allenast! spara hans lif, utan äfven erbjuda sig att försva-! ra det med fara för sina egna. Hir omringas han ock snart af bygdens tärnor och svenner, hvilkas enkla hyllning will förmå hans äregiriga hjerta att glömma den otaeksamhet, han rönt i Ferrara. Han röner ett huldt emottsgande af sin syster Corneli2z, och här, i sin födelsebygd, i den trogna naturens famn, med det kära Neapel, der Vesuven, stilla på ytan, men sjudande i djupet, en bild af hans eget sjeifförtärande väser, höjer sig mot den högblå himlen, framför sina blickar, här återvinner ban, vårdad af Cornelia och Angsolina, småningom något sinneslugn och helsa. I denna fristad når honom ånyo hans fordne höga gynnares baskyddande hand. Kösrdinal C nthio Aldobrandino, en vän från fordom, har hos påfven utverkat en lagerkrona för skaldens panna, hvars äras gloria för omaket väl skulle kasta någon stråle af odödlig glans äfven på deras obetydliga bjessor. Skalden återvänder pu till Rom, för att högtidligen krönas på Copitolium. Klockorna ringa, musikea ljuder, folket tränges på gatorna, för att uppfånga en skymr: af pdet befriade Jerusalems sångare, furstar och furstinnor, främst Leonora och hennes syster Lucretia, täfli om att illustrera tåget; skalden firad, försonad, hänryckt, sluter sig till dem . . . men en hast tystoar jublet, segerfården stannar, lädjen flyr från hvarje ansigte: dagens konung, Tasso, är ej mer, och lagerkronan fästes på hans af döden redan svalkade tinning! . .. Detta är i korthet uppränningen, hvaromkring len tyske skalden virat sina poetiska blommor. Amnet är i sig sjolf så rikt på rörande och uppförande momsnter, samt eger dessutom så mycket dramatiskt stoff, att man sällan kunde fiona ett jacksammare. Arbetet bar ock många poetiska skönheter, af ölversättaren återgifne med den lättnet, smak och säkerhet vid behandlingen af språket, som man blifvit van att fiena i arbeten af deana hand. Samtliga rollerna utfördes på ett ganskal! illfredsställande sätt. Herr Dahqvist uppbar den svåra, man kunde äfven tillägga i visst fall otsckhi samma bufvudrolen från början till slut så vällk ch konseqvent som möjligt; den tynande, koleri-er ke mjeltsjuke svärmarens vanmäktiga vrede och utlä hålliga klagan har någonting hjertängslande med sig, ) 0 som säkert måste afficiera skådespelarns känslosystem !t2 Jå samma sätt som åskådarens, eftersom da atlt