Aftonbladet – 18 november 1844, sida 1

att kittla sina fransmäns svaga sida och hålla i schack deras medfödda fåfånga; som i öfverensstämmelse dermed sändt sin soa öfver hafvet för att från S:t Helenas klippor återföra stoftet al seklets man till det land, för hvilket han lefde och verkade, af hvilket han i lifstiden försköts och efter döden förgulades. Denne Louis Phbilippe, som i Algier öppnat ett nytt fält för Frankrikes oroliga ungdom, att vinna bragder och ära samt uttömma sitt berserkerwutb, Denne Louis Philippe, hvilken med så berömvärd opartiskhet öppnat Versailles rymliga salar för toutes les gloires de la France utan all åtskillnad. Denne Louis Philippe, som hitintills med omtänksam eklektism ledt Frankrikes farkost emellan de politiska blindskär, som öfverallt lurat på den slingrande banan. Hvad skall jag säga dig om denne åldrige man, den förste af det nya huset Orleans på Valois och Bourbonners åldriga thron? Efter allt hvad du känner om honom, lärer du väl tro att ban för alla fransmän måste vara der innigheissgeliebte eller någonting sådant der tuperlativt, som endast på tyskarnes undergifna språk kan uttryckas. Men tempora mutantur et nos . . . d. Vv. s. fransmännen . .. Ty ser du fransmännea äro ett folk med sitt eget hufvu3; och ehuru den. gamla revolutionen aftog några hundradetusen, och ehuru kejsarekrigen slukade ännu flera, så har dockydetta hufvud öfverbufvud förblifvit lika eget som förut, Det är äran och ridderligheten, som mest äggar fransmannen; men ögonblickets intryck, det rärvarandes lidelser eller fröjder, som doek är hans hutfvudsak, och i den åtrå som dessa hos bönom väcka, ilar han åstad och uträttar stora eller små