Aftonbladet – 16 november 1844, sida 2

RR TR mm lod, sjö vid sjö, begrafna i djupet, dallrande på ytan, allt om hvarandra, men hvilken var Glomnen eller Claran, hvilken Elben eller Rhen, Ganes eller Laplata? Det individuella har försvunnit och endast det elementära qvarstår oförändradt. Vore det ej tänkbart att också i andarnes 0mätliga haf de många sjöarna, floderna, bäckorna, som ägde tillvaro under iedividuella namn, sammanblandas likasom i veridshafvet; att det individuella försvinner och blott det elementära qvarstår, och man frågar häpen: hvar i denna ofantliga blandning är Napoleon, Alexander, Cesar, Carl? De äro otvifvelaktigt här, men hvilken eller hvilka atomer äro af den ene, af den andre? Men tyst! — — — Jag taade ju nyss om Carlstads lektorer, och lektorer bilda konsistorium, och konsistorium . . . . . . Kom ihåg katecheten Ignell inför Stockholms fäder! Ty ehuru Carlstads biskop är den ende naturforskande biskop i Sverge, och eburu fö!jskteligen den älskelige Carlstads-bispen säkerligen icke skulle tvek: alt ingå i en naturforskande diskussion om hafvet och vattnen, så torde han i spetsen för sitt konsistorium icke med lika öfverseende vilja, med en naturfuskare, ingå i en undersökning om det andeliga saltet; derföre ne sulor ultra crepidam. Carlstads så kallade museum, förvaradt i gymnasiihuset, är rikt på flintvapen och verktyg från Skandinaviska urinvånarnes tider, och dessa äro mestadels alla samlade inom Olof Trätäljas provins. Herr Nilssons älskningsimne, framställdt vid de båda sista naturforskaremötena, äfvensom i tryck: om Skandinaviska urinvånarne, har så väl hos naturforskare, som natusfuskare och pbilisteer i allmänhet, väckt intresse för dessa enkla verktyg, dessa tysta tolkare af ett längesedan försånget slägtes sysselsättningar. Hsns yttrande att men återfinner samma eller nära nog samma vapen och verktyg hos nationer på lika bildningsgrad, äfven om de tillhört vidt åtskiljda tider, till bevis hvarför han visat huru åtskilliga nu lefvande Amerikanska och Melanesiska folkstammar bruka nästan aldeles lika vapen och redskap med dem, man efter flere seklers förlopp nu uppsräfver utur den Skandinaviska jorden, och hvilka tillhört ett förgånget slägte, som sannolikt stått på samma bildningsgrad med dessa stam mar: denna professor Nilssons sats, säger j.g, vinner äfven i andra hänseenden bekräftelse i det dagliga lifvet. Af våra ångbåtar, hvilka nu besegla nästan ella sjöar och floder, hade en i dessa dagar Jetat sig upp till det, i ejupet af Wermland inbäddade Arvika, Ena sådan företeelse var förut blott be