Aftonbladet – 12 november 1844, sida 3

ALUVUDe LUVIUv SILL UvVvILD Je TILLIR LIG MALL MPE:J US den här ofvan gjorde anmodan, men har i dennz vecka omöjligen utrymme dertill. KORRESPONDENS ARTIKEL. Norrland i Ociober. — — — Då på min resa från Stockholm vägen gick genom —e—stad, och jag länge hört omtalas, att derstädes skuile fionas en så kallad läsareprest, som vore en af de ifrigaste i sin genre, så beslöt jag att afhöra en predikan, hvilken han just för tillfället skulle hålla. Det lyckades mig ändtligen att erhålla plats uti den af åhörare öfverfyllda kyrkan; väntande blickar vändes mot predikstolen och efter en pius a! imponerande tystuad, uppträdde presten. Hans ansigte, af naturen ej obehagligt, var dystert; såsom ur ett hotfult moln Jjungade ögonen blickar, lågande af en hemsk eld. — Ordagrannt hvarken kan eller vill jag anföra den långa, på flera ställen ej illa hållna predikan: såsom prof af de satser, som mannen söker göra gällande, må endast följande nämnas. Sedan predikanten af en gammal gummas lugna slummer tagit sig dertill aniedning, utropade han att: djefvulen hade sin thron på den i kyrkan scofvandes ögonlockp; sedan åhörarnes bäfvande uppmärksambet genom denna och dylika exklamationer blifvit behörigen stegrad, började han med en otroligt öfverlägsen säkerhet berätta, huru han bestämdt visste, att större delen af menniskoslägtet skulle i alla evigheters evighet brinna uti helvetets lågor,; ty Gud, såsom han bedyrade, hade utvalt endast ett litet antal menniskor för lycksaligheten; men alla de andre, såsom ej varande i enlighet med predikantens åsigter omvände, spjernade förgäfves mot djeflarnes klor och evigt brinnande svafvelsjöar! Jag erinrar mig, bland andea rysligheter, hvad han sade till personer, som ärnade kommunicera, (och) af hvilka förmodligen ej alla lära varit lifvade af br pastorns fanatiska anda och sålunda i hans tanke, för att bruka sal. Waldcns ord, videl getter och stinkande bockar., Denne Evangeli: to k ropade nemligen till. desse, att han, i kraft af sitt embete, begagnade bindenyckeln och band dem till evig fördömelse --! — För öfrigt fördömdes förnuftet, såsom Hin On des allierade, hvilken störtar menniskorna direkt uti helvetet, hvars noggranna beskrifning så lifligt utfördes, att jag ordentligen tyckte mig känna helt illa Tuktande ångor och sjelfva hr pastorn föreföll mia exalterade imagination heldre vara en af de beskrine plågoandarne, än en värdig förkunnare af vår resgions milda läror. — Slutligen blef dock min fantasis plågsamma flygt hämmad och jag återkom till mig sjelf, förvånad att befinna mig uti ett Herrans tempel —!— Jag skulle nu förr trott mig bland de beryktade Barkarby-gubbarae; predikanten hade nemiigen tagit sig anledning af ett utur gamla Testamentet citeradt språk (jag tror det handlade om Abrahams tjenstepiga Hagar) att förklara sjette budet och det på det mest smutsiga pöbelspråk, hvilket ock föranlät flere fruntimmer att lemna kyrkan. Afven jag skyndade från denna bedröfliga parodi på cehristlig gudstjenst, beklagande, att denne unge prestman, som kanske kunnat blifva ett ljus i församlingen, nu medelst utbredande af fanatiska lärosatser mer och mer förmörkade den samma religionens och förnuftets rena himmel, samt med mysticismeas dystra irrsken störtade sina blinda lärjungar antingen i det andliga högmodets dy eler i förtviflans afgruad. — Ända på dödsbädden lärer detta hemska nit kräfva sina offer! flere exempel derpå omtalades bafva inträffat i orten. — Aktade personer, som voro kända för en stilla och from vandel, hade nemligen eftersändt ifrågavarande prestman för nattvardens erhållande, men hvarvid den egenkäre och oefterrättlige fantasten upphifde sig till en fördömelsens organ, menande sig dermed göra Gud en tjenst., — Kanske mera en annan gång i detta ämne. — Vän af Religion och Förnuft.