Aftonbladet – 9 november 1844, sida 3

tu:ken, för att släcka, fordrar oatt man först fyller spannen, (med penningar), har här åter besannats Omkring 200 af de skönaste husen, nästan allt som fanns emellan den så kallade lilla begrafningsplatsen, ryska porten och de dansande dervischernes kloster, blef rof för lågorna. De flesta der boende familjer förlorade nästan all sin egendom. De kristne hade köpt tomterna till sina hus derstädes ganska dyrt, ty platsen hade fordom varit begrafningsplats, och man utgaf att ett turkiskt belgon varit der begrafvet. Detta, samt anbiicken af de sköna byggnader, som der blifvit uppförda, retade på en gång turkarses fanatism och förstöringslust, och då man verkligen vid en gräfniog anträffade en turkisk grafsten, som ga sken af sanning åt den gamla traditionen, så ble! detta en ny orsak till bitterhet. En hop turkiska qvinnor sammanskockade sig och vände sig mot fran: kernas beningar med stenkastning, förbannelser och hotelser. Slutligen har, efter all anledning, raseriet uppväckt tankar på mordbrand; ty det hus der elder utkom var för tillfället obebodt, och låg på ett ställe der fordom en moskå stått. Elden utbredde sig med oblidkelig häftighet, ehuru nästan ingen blåst för märktes. De turkiska embetsmänren tycktes blott vara der för att hindra busens nedrifning, icka för att besörja eldens släckning. Först då elden nalka des dervisch-klostret, anbefallde man nedrifningen a de dertill avgränsande husen. Imedlertid är ej. säger en korrespondent till Allgemeine Zeitung, hatet och fanatismen släckt, genom denna vår olycka, och vi äre icke säkra en enda qväll, att ej åter se lågor utbryta ombkriog oss. Allt visar att turkarnes motvilja för kultur och humanitet är sig lik, och att förhoppringarna på någon fortgående utveckling hos dessa romader i praktboningar stå på lösan gruad. Endast fruktan synes kunna tygla dem. De förnäma äro ingen bit bättre äa pöbeln.n — EN DIPLOMATISK MIDDAG. Preussiska rainistera vid belgiska hofvet, herr von Arnim gaf ryligen i Brissel on glänsande fest åt diplomatiska korpsen. Hvad som i synnerhet derifrån omtalas, äro degrannt utsirade matsed!arne, som lågo vid hvarje kuverts: ett bruk, som ru börjat införas, på det att ej vederbörande, under frestelsen att smaka på alla de läckra rätter, hvilka nu för tiden vankas, i synnerhet vid de i och för kalaserna egentligen tillvarande diplomaternas bord, skola alldeles spränga sig, i fall de sista faten äro äe mest lockande. Emellan sionrika arabesker, såg man på dessa den preussiska örnen och det belgiska lejonet, öfver hvilkas bufvuden var att läsa preussiska valspråket: Suum cuiquen, och under hvilkas fötter syntes det belgiska: Endrägt gifver makt. Preussiska örnen föreställdes hållande i klon en remmare rhenskt vin, som han bjuder det belgiska lejonet, med de order: Eahvar sitt! En belgisk tidniog meddelar berättelsen härom, med anspegliogen på en annan, mycket snål fogel, hvars hemliga och offsntliga sträfvande synes antyda, att dass valspråk är; XOmnia mihi; och slutar sålunda: Allt åt mig! är dock för mycket, Eahvar sitt! bär bäst i stycket. Eavälde får vårt förakt! Endrägt gifver, städsa, makt. — Horace Verset, den bekante franske måla ren, bar snart fulindst sitt siora stycke, föreställande: borttagandet af Abd-el-Kadars Smalebp. Taflin är icke mindre än 72 fot lång och skall intaga hela ecz sidan af den nya saea i musset i Versailles, der målpiagar af scener ur kriget i A!gier skola uppsättss. A:batet kallas af en fcansk tidsiog för et verklig! mästerstycke. Weser RESTER