Aftonbladet – 8 november 1844, sida 3

SN MMM utmarker och enstaka utbyggen i de ödsliga sko. garna kommer äfven kyrkfolk för att deltaga gudstjensten, som för dem blifver så mycket högtidligare, som tillfälle dertill mera sällan står dem öppet. Eit lik skall ock nu begrafvas, och kring grafven tränger sig en väldig massa. De sörjande qvinfolken ledas af andra, och saken fordrar, att alla de närmast grafven stående skola gråta öfverijudt, hvilket ibland är en ganska kinkig uppgift nog, dock lyckas merändels detta bemödande, och en rigtig tåreflod strömmar utföre kinderna. För lik har eljest dalkarlen mycken vördnad. Hela natten före begraningsdagen sjunges psalmer omkring likkistan, och deltaga deri alla grannarne i byn. När liket sedan föres ur gården, sjunzes det äfven då utn, som ordasättet lyder, och äro grannar älven från närgränsande byar då närvarande och bebjelpliga. Liken svepas med omsorg och visas offentligen. Når likkistan framkommit till kyrkogårdsporten, går ingen den förbi utan att lyfta på hatten. — I allmäshet har dalkxarlen en onaeklig yttre vördnad för ordef, hvilsen uppenbarar sig i mångahanda iakttagelser. Nir det böjar släppa, (klima) eller ringa, biotar han sitt huvud, hvar han än må vara och hvad ban än må göra, samt är ej utan trängande skäl borta från Gads hus. Kyrkans prydlighet och välmakt är hans ära ocH ligger honom syn aerligast om bjertat; derföre begåfvar han denna ofta, i synaerhet vid hemkomsten från en längre vesa, och när boskspen kommit Jyckligen hem rån fäbodarna. De på arbetei Rombolandet frånvarande bestimma ofta en viss summa af de hemskickade penningarna, som skall lemnmas åt kyrkan elier stickas i magen på Lazarusp.