Aftonbladet – 7 november 1844, sida 1

SKIZZER FRÅN DALOM. Yr HekdR Hess vr late EN FINNMARESFÄRD Det är i midvintern. Siljan har krupit under istäcket, och dess sjudande fjettrade våg gifver sig luft genom åtskilliga vråkar, som här och der resa sig korsande öfver isspegeln. Öfver allt spörjes lif ochrörelse. I långa rader drager den ena forbonden efter den andra öfver den tillfrusna bryggan, och det öfre Öster-Dalarnes socknar hafva, nästan alla, sina representanter med i tågen. Der se vi Morakarlen, i sin hvita rock med den långulliga pelsen under, hafva sin släda fullastad med klockor och klockfodral, der Elfdalingen med sina fjerdingar och rödfärgstunnor, der den grå Särnaboa, af kamraterna skrållen, kallad ), med sina ostar och smörklimpar; der Våmhuskarlen med sina laggkärl och korgarbeten, der O:-sakarlen med sitt tunga slipstenslass, der Rättvikskarlen med sina rosiga skåp och dragkistor. Alla ställa de sitt tåg åt Rombolandet, marknadernas förlofvade land; det på lassen högt upptornade höet bär vittne derom. Snön knarrar under medarne, vattenämbaret, som på sin vidja hänger bakpå lasset, är kantadt med is, och gubbarnes ludbebrämade mössor, yfviga luggar och tofviga kind) Elfdalingen kan ej rätt med sin granne Särnakarlen; och är detta förhållande troligen ena qvarlefva af det gamla nationalhatet. Derföre säger ock den förre, att Särningarne fått sitt namn skrållar deraf, att de under kriget med Danmark skråade, så tappert, att Norrbaggarae dervid togo till benen. Sägen påminner om Jerichos murar, som ramlade ; för Josuas basunerande.