Aftonbladet – 5 november 1844, sida 1

hvarvid guitarrens toner beledsagade glasens klang. Det led till sofdags, mena hur kunde iman väl vafå sömnig vid ett sådant tillfälle? Vår färd gick ju fram igenom det suad; derverldens, jag kanske vågar sko, tvenne största nationer nalkas bvarsndra med sina stränder, liksom för att med afundsamrma blickar mita hvarandrås:jetteskepaader. Jag gick upp på skansen och satte mig på Mmesanbomen. Rådgul syntes måran, färdig att nedstiga i hafvets djup; ett dubbelt mörker reste dervid upp sig omkring hör zntens vida tam. Jag bliickade 150t vester: här låg Bättania och ru!vade på sina tikedomer, samlade från alla jordens hörn, på sina historiska minnen; dimmiga och dystra, såeom elementet der bon lsfrer; jag blickade mot öster: der borta vid blänkfyrarne låg ju Fssnkriie — h granöe natios — Napoleons; Molidres, Ruusseavs: land, hvilande på sina otoliga, sina sköna lagrar och gömmande i sin rika barm, såsom i en luttriogadegel, vår tids vigtigzaste-samhällsfrågor, för att kanske ännu: en gång resa sig upp till det djeriva försöket af en verldsomskapning, Dock, skule jag fortfora så här att lägga ut mina ankar, å la snömos, för allt fom utder denra rd förefallit mig ixtressant, så vore snart pappeet fulsnögadt, utan att;jag ändå hunnit berätta sågot redbart. Derför, i korthet, låt o:s avarcera! Vi gunga med en lätt ren kraftig vind förbi det a vitskimrande engelska landet, vi upptäcka med kikaren en rik grönska, utbredd öfver atrandens -värstupande kalkktlippor, samt bär och der gårjar, bövolmar på ängarne oeh till och mied staler Brighton, en af Englands förnämsta badorter. Vi lemna guiligen den yttersta udden Cap Lizard ir sigte och åro åter ute på hafvet, alll under för