Aftonbladet – 5 november 1844, sida 1

VV Mn ver allt detta! IH5gtireser sig Gibraliars klippa, til:s den synes så lätt, så luftig som om den vore en -dallrande -rök; och lingsgt -b rtvichakgrunden Spaniens berg, färgade i szur så högblå, att om ej hvita moln stodo emellan dem och himlahvalfvet, så skulle de ej synas för våra ögon. oo Till ankars i Gibraltar der 30:8e.. God morgoa! Hvad jaz i ofvanstående rader skrifvit må vara nog, så länge, om ankomsten till Gibraltar. Man bör alltid börja i början, och således begifva vi os, i en tvär vändning upp till Götheborgs redd oeh tillbaka till söndagsmorgonen den 435:je dennes, då vi lytade. vårt ankar, för att lemna Sverige. Kl. 3 på morgonen kom löjtnant L., som hade våkt på dicket, från 42 på natten till 4 (den så kallade huzdvakten), ia och väckte mig, sägande: kom opp och se, hvilket gudomligt nosrsken vi bafva, kom opp och tag afsked af Sverises norrskensbimmel; vinden har gått i östlig och vi skola lyfta ankar om en halftimma. Det iröjde ej länge förrån jag var på däck. Stijersorna brunno i öfverjordisk glans på det molnria hvalfvet och rorrskenet drog ännu sia2 lju a strimmor öfver horisonters avarta rand. Småvingom började den djupbiå cömen att blekna; Aurora, morgonens gudinna, vaknade i öster; hon läckte på en gång alla pattens Jjus och en Jätt vind började båsa öfver fjorden, Ankaret Iyftaes, seglen hissades: — Farväl Srerigell Lanlet sjönk, bleknade, försvanm. Alit högre började vågorna resa sig, allt mer började fartyget gunga; ! mm nätten vexte blåsten till en vild storm. Hur .omiskt den fäladeso. med vår skuta kan jag ej! ju hinna med att berätta; men. att den ej preli ist kan räknas till småsaker, torde ni fiona deraf, ,